Previous: 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag satt ihop kuren på soffan. Helt ensam. Zayn hade varit inne i Nialls rum i snart en kvart. För någon andledning börjar jag bli otålig. Tjejen hade gått, så jag behövde inte oroa mig för henne mer. Eller? Inte nu iallafall. Inte den närmsta timmen. Om hon inte kommer tillbaka, undra om hon gör det? Hon kanske kommer tillbaka. Nej, men Zayn hade ju sagt åt henne att gå. Andas, Fanny. Andas.

Jag tog upp mobilen och ringde upp Felicia.

 

- I'm sorry.. Jag hörde en tyst och bekant röst bakom mig. Jag vände mig om. Där stod Niall med illröda ögon. Hade han också gråtit? Varför? Kanske han han ångrat sig? Eller att tjejen gick? Men bit ihop Fanny, han sa ju för guds skull förlåt. Jag skakade mig tillbaka till verkligheten och kollade upp på Niall. En tår sakta rann ner för min kind. Han gick fram mot mig och satte sig brevid mig. Han tog min hand men jag drog bort den. Innan han börjar gulla sig, vill jag ha en bra ursäkt. Inte bara ett förlåt.

- I'm really sorry, Fanny.. I'm. 

- You have already said that. Do you have any explanation? It is not enought with a ''sorry''. Jag kollade på honom. Hans vackra blåa fina ögon. Även om jag var väldigt besviken på honom nu, kan man inte undgå dem ögonen. Magiska.

- I met her for like- Jag avbröt honom. Jag hade redan hört allt det där. Zayn berättade ju för mig. Kan han inte bara komma till andledningen nu?

- Zayn told me about that. Just tell me what happend in there. You kissed me at the hospital and ever since then you have just been caring and loving to me. Now I saw you kiss someone els. I guess I don't mean anything to you. Jag försökte hålla tårarna borta så länge det går. Men det är inte lätt. 

- You mean everything to me, Fanny. Jag stannade upp. Sa han nyss att jag betyder, Allt för honom? Jag kollade in i hans ögon igen och jag kände en tår rinna nerför min kind.

- But I know it is not a explanation. Jag skakade sakta på huvudet och han tog ett djupt andetag.

- When she came I thought I finally could talk to her about you and me. That I really felt in love with you. Because I have. The first thing she did was kissed me. But I pushed her away away and told her that I couldn't do it. She nodded and I guess that she understand. Then she sat and just talked like everything is normal and at the same time i tried to came up what i was supposed to say to her. From out of nowhere she sat on my lap and kissed me. She kissed me passionatly and.. I got flashbacks from when I was with her. I tried.. But i just couldn't push her away.. Im sorry.. Im really am, Felicia.  Mitt hjärta stannade. En tår sakta rann nerför hans kind samtidigt han kollade ner i hans knä. Han fick.. alltså flashbacks. Det är därför han inte puttade bort henne? Därför han.. inte sluta kyssa henne. Han har alltså fortfarande känslor för henne. Helvete. Varför måste allting vara så svårt. Jag skulle inte ha fallit för honom. Jag visste att det var någonting konsigt med den tjejen. 

- So am I.  Han kollade upp på mig.

- For what? Jag ställde mig upp och han följde mig med blicken.

- Telling you goodbye. Jag gick mot hans rum och tog min väska. Han var strax efter mig.

- Why are you telling goodbye? Han kollade ledset på mig med tårar i hans ögon.

- It's clearly that you are not over her, Niall. I can't do this.. I'm sorry. Jag gick till dörren med väskan i min hand. Jag tog handen på dörrhandtagen och rykte ner det. 

- No, please don't go, Fanny. Please. Jag stannade upp och vände mig om. Jag kollade rakt i hans ögon.

- Look me straight in my eyes and say that you have absolutly no feelings for her. Klämde jag ut mellan alla tårar som rann ner för kinderna. Jag kollade på han i väntan på ett svar. Men jag fick inget. Han bara stod där med tårar som rann. Precis som jag. Jag ville bara krama om han och säga att vi kommer lösa det här. Men jag kan inte det. Inte när han har känslor för någon annan.

- I thought so.. Sa jag tyst. Jag rykte ner handtaget på dörren och lämnade lägenheten. Jag kom ut ur huset och bara sprang. 

 

Jag sprang så långt jag kunde. Jag sprang med tårarna rinnandes nerför kinderna. Även om det var mitt på dagen, så sprang jag. Alla kollade på mig men jag hade ingen alls lust att bry mig. Jag sprang förbi affärer med massa tjejgäng var och shoppade. Jag sprang förbi lekparker där barn och sina familjer lekte. Jag sprang in i en skogdunge och bara sprang. Jag sprang genom vackert grön gräs med vackra blommor. Jag kunde inte bry mig mindre. Det som annars var vackert och färgglatt, var nu grått och inte lika vackert. Jag har ingen aning vart jag ska eller vart jag är. Jag vill bara springa iväg. Jag ville bara bort. Bort från allting. Bort från alla tårar. Bort från all svek. Bort från alla lögner. Jag vill bara bort från allting. Bort från världen. Jag vill inte vara kvar. Det här är mer än jag kan ta. Att säga hejdå till personen jag älskar. Det finns inget svårare. Men jag var tvungen. Jag vill inte leva i lögner. Jag kan inte vara med honom ifall han inte är över henne. Jag kan inte. Fan ta allting.  

Jag sprang så långt tills jag inte orkade. Det kändes som jag hade sprungit i en livstid. Mina tårar hade fortfarande inte slutat rinna. Dem var lika många. 

Jag orkade inte springa mer. Jag fall tillslut ihop. Jag trodde jag hade snubblat. Mina fötter värkte och mina tårar sved av alla tårar jag slösat. Tillslut blev allting svart. Mina ögon stängdes och den vackra ängen jag nyss var på, blev svart. Ingen himmel längre. Inget vackert gräs. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så, kapitel 26 där. Nu är det en massa drama. Jag har en massa oväntade saker som bara väntar på att få komma ut på bloggen, mohaha! Iallafall. Jag kommer kanske ladda upp imorgon kväll. Men lovar Ingenting. Hoppas detta blev bra.