Vi bestämde oss för att ta en promenad efter middagen. Vi gick ut ur pizzerian och började gå mot parken, vilket var nära till både mitt hus och tydligen bodde Niall inärheten också. Han hade inte berättat vem han bodde med ännu, bara att han var hos någon vän till han. Han sa att den här killen bodde i närheten av mig. Den enda killen jag vet är Zayn, fast. Knappast kan Niall, från Irland, känna Zayn? Kom igen, Caitlyn. Det är inte möjligt. Niall känner ju antagligen någon annan här. Släpp det.

Tystnaden mellan oss var nästan lite som en pinsam tystnad men på samma gång, inte alls.

 

''Want to go anywhere special?'' Jag vände mig mot honom där den irlänska dialekten slank ut ur.

''Not really. There isn't a lot of special places here.'' Jag skrockade till och han visade ett glatt leende på sina läppar.

''Then do you want to come with me and meet my friends? They are really cool.'' Jag gav som svar ett leendé.

''If it is okey for them? I mean it is your friend who lives there right?'' 

''Trust me, he is okey with it. He asked me before If I could take you back. They wanted to meet you.'' Hans kinder ändrade till en mer rosa nyans.

''Wait, are you blushing?'' Han ryckte till och försökte på direkten gömma sina rosa kinder.

''No, I'm not.'' Kom orden snabbt ut. Jag skrattade till för hans, faktiska gulliga beetendé.

''Yes, you are, Niall! It is adoreble!'' Jag kunde inte sluta leé eller skratta. Jag har alltid tyckt det är enormt sött när en kille är generad.

Han tittade ner i marken och log snett.

''Niall, Come on. Being emberessed is not something to be emberessed about.'' Jag stannade till och skratt flög ut ur min mun.

''That just sounded wierd. But, you know what I mean.'' Jag halvjoggade efter honom igen och jag fick snabbt honom att leé och han nickade som svar.

 

Vi fortsatte rakt fram, eller iallafall jag.

''Caitlyn, wrong way!'' Jag hörde ett vackert skratt eka i mina öron och jag vände mig snabbt om. Niall stod på andra sidan gatan med ett stort glatt leende på hans läppar.

''It is this house.'' Han pekade glatt mot ett vitt, blått mellan stort hus. Jag fick en riktig syn på huset och mitt hjärta stannade. Det kan inte vara sant. Det får inte vara på riktigt. Jag skakade på huvudet, blundande och gnuggade i mina ögon. Jag tog ett djupt andetag och hoppades att när jag skulle öppna ögonen, skulle allting vara en dröm. Jag öppnade sakta ögonlocken och allt var precis som det var. En maddröm. 

''Caitlyn? What is it?'' Jag bara stod och stirrade på honom. Jag fick inte ut ett ord. Hur kan det vara möjligt att Niall känner Zayn av alla? Jag tänkte inte gå över vägen och in i det huset. Han sa att han var med sina vänner där och då var alltså en av dem Zayn. Jag tog ett djupt andetag. Jag var med Niall, och vad skulle Zayn kunna göra mot mig? Han kan ju inte direkt lämna mig igen om jag inte har någonting med honom. 

''Caitlyn, are you okey?'' Jag nickade och gav han ett löst leende och gick över vägen. Han kollade med en blick som skrek av bekymran på mig. 

''Are you sure? I can take you home otherwise.'' Jag log och skakade lätt på huvudet. Jag ska gå in där och umgås med Niall. Vad kan hända?

''No, it is okey. Lets meet your friends.'' Han sken upp i ett leende som jag kände att jag var tvungen att ge han ett tillbaka. Iallafall ett där det såg ut som om jag var glad. 

Vi gick in i trädgården och upp för trappan till yttedörren. Jag tog ett tyst andetag. Jag ville inte att han skulle märka för då skulle han förstå att någonting var fel. Jag har bara inte lusten att berätta hela historien för honom. Det skulle bli för obekvämt. Speciellt nu.

''Niall man!'' En okänd röst närmade sig när vi klev in i hallen. Den såg precis ut som den alltid sett ut innan.

Vita väggar med bruna detaljer. Sko hyllan på höger sida med flera par skor på. Den lilla vita spegeln hängde ganska långt ner på den vänstra väggen.

En ganska lång kille i Nialls ålder visade sig från en ände i huset. Han hade krulligt, mörk brunt hår och ett glatt leende. Han stod en stund och pratade med Niall innan han märkte lilla mig bakom dem. Han log snett och tog ett steg närmare.

''Hello, I'm Harry.'' Han sträckte fram sin hand och jag tog den artigt och skakade.

Hans leende glittrade av glädje och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.

''Hi, I'm Caitlyn.'' Niall avbröt våran ögonkontakt med ett putta löst bort Harry.

''Harry. You know what I said before.'' Han sade det med ett skämtsamt leendé. Vi gick in mot vardagsrummet. Jag visste egentligen alla vägar in till alla rum i det här huset, men jag ville mest få dem att tro att detta var en ny plats för mig. 

''Come on, Lou! I won, stop cheating.'' Rösten ekade i mitt huvud. Jag kände igen den rösten. Det måste vara.. Oh nej. Jag tog ett djupt andetag medans vi forsatte gå in till vardagsrummet. Jag gömde mig lite deskret bakom Niall för att inte synas. Jag ville inte dra för mycket uppmärksamhet av honom. Vad kommer han tänka när han ser mig? Det var han som slutade prata med mig och har inte sagt ett ljud efter det. Jag har varit idioten som faktiskt legat hemma och deppat över att det var han som lämnade mig. Det är egentligen han som ska vara en idiot, inte jag. 

''Caitlyn, this the other lads. Louis, Liam and Zayn.'' Killarna vinkade och log glatt medans Niall presenterade dem och sedan kom han till Zayn. Hans blick for upp först med ett glatt leende och sedan blev han snabbt seriös. Hans bruna ögon fångade min uppmärksamhet och det var som jag aldrig har slutat kollat i dem. 

''Hi.'' Han drog på läpparna till en gest som skulle förklara ett leende, men han såg inte direkt glad ut.

''Hi.'' Sa jag tyst och försökte se någonlunda glad ut. Hans blick fick mig att smälta men samtidigt få ångern inom mig att börja bubbla på nytt.