Jag åker till Gamleby i en vecka, imorgon med skolan. Jag kommer antagligen inte ha tillgång till internet och dessutom ingen tid att skriva ett kapitel. På fredagen ska jag på en konsert i Göteborg så jag LOVAR att skriva en del nästa lördag. Btw, Ni är så fina. jag älskar er. Ni gör alltid min dag bättre. Tack xxxxx

 

''So what are you wearing?''

''Huh?'' Jag kollade upp mot Jess som satt lutad mot min garderob i andra änden av min säng. 

''On the dinner?'' Jag nickade tillbaka som svar att jag hade kommit tillbaka. Jag tittade ner i min mobil igen.

''I don't know, just something easy.'' Jag såg i ögon vrån att hon reste sig upp och gick mot min garderob.

''I think I know exactly what you can wear.'' Jag tittade på henne med en blick som väntade på svar. Hon stod och grävde lätt med händerna i lådorna. Hon fick plötsligt ett stort leende och tog ut någonting svart. Hon kastade den emot mig. Jag rätade upp den och såg en svart hög kjol. Den var väldigt enkeln men ändå ganska söt. Jag log ett snabbt leende och nickade långsamt. Jag hade inte ens en aning om att jag hade kvar den här kjolen. Jag vände min blick upp igen till Jess. Hon stod fortfarande och letade efter någonting. Hon fick igen det stolta leendet när hon hittade ett till plagg. Hon stängde garderoben och kom fram till mig men den här gången ett brunt plagg. Hon rätade upp det och visade mig en enkel brun T-shirt.

''It would be really cute with a broun belt also.'' Hon log mot mig och jag nickade som svar.

''What do you think?''  

''I guess it will work.'' Jag avfyrade ett leende mot henne och ställde sig upp åter igen.

''Then come on, we have to get you ready.'' Jag for upp med hennes armkraft och sedan var vi igång med att locka håret och klä på mig. Jess har alltid varit den som haft som roligast när hon får göra iordning personer. Party-pinglan.

 

En stund efter ett tag tid fixning, plingade det på dörren. Jag gick snabbt ner för trappan för att öppna. Jag öppnade snabbt dörren och ett leende spred sig på mina läppar.

''Hi Caitlyn.'' Utanför stod Niall fruktansvärt glad. Jag släppte in honom och sa att jag bara skulle fixa det sista. Jag sprang upp i rummet och meddelade Jess att han var här. Hon blev oehört glad och övertalade mig att hon skulle få träffa honom.

''No embarissing buisness now, Jess.'' Viskade jag lågt till henne när vi gick brevid varandra nerför trappan igen.

''Promise.'' Hon blinkade med ena ögat och så fort hon kom ner gick hon fram till Niall. Jag himlade med ögonen.

''Hi, I'm Jess. I have heard a lot about you.'' Hon flinade retsamt och han stod där som ett glatt frågetecken.

''Hi, I'm Niall and I haven't heard anything about you. Sorry.'' Han skrattade till och jag fick ett leende på mina läppar. Efter att jag sagt hejdå till mamma och Jess har skämt ut mig tillräckligt med en massa historier om att jag snackat om Niall, tyckte jag det var dags att gå iväg och äta. 

 

''What do you think about pizza?'' 

''Pizza works perfect. I love it!'' Niall fick ett stort leende på hans läppar och han såg väldigt glad ut från mitt svar.

''Yes!'' Jag skrattade till och hela vägen till pizzerian gick vi och pratade på om allt möjligt.

Vi kom in i restaurangen och det var inte så mycket folk, så vi fick bord direkt. 

 

''Niall, just so you know. All those stories Jess told you aren't true.'' Han skrattade till.

''Oh, really? I thought that you were in love with me since first sight.'' Den här gången skrattade vi ihop.

''Sorry to dissapoint you, but I wasen't.''

 

''Hello, and welcome to Bradford Pizza and Pasta. What can I get you this evening?'' Vi båda vänder blicken till en ganska ung kille i en svart T-shirt med 'Bradford Pizza and Pasta' tryck och svarta jeans. Han såg ut som att vara runt 30. 

''I think I will take the one with the salami..'' Han nickade med ett leende.

''The Bredly?'' Jag nickade glatt.'' Han skrev ner på sitt lilla block han hade i handen innan han vände blicken till Niall. 

''I will take the same, thanx.'' Han avfyrade återigen ett leende.

''The food are coming soon.'' Han vände sedan lugnt på klacken och gick mot köket. Niall berättade en massa historier om när han var liten och att han egentligen är från Irland.

 

''But Ireland is pretty far away, have you moved here?''

''Not here to Bradford, I'm actully living now in London. I'm with my friends on vaccation and one of them lives here. It's almost where you live.'' Jag blev förvånad. Det är inte många killar som bor där jag bor, förutom Zayn. Men han kan ju knappast känna honom. Hur skulle lilla Niall från Irland känna Zayn? Omöjligt.

''That sounds fun. How long are you staying?'' 

''For another week, i think.'' Han log stort och jag log tillbaka. Detta var en bra början på det här sommar lovet. 

 

Jag tackade och gick ut ur restaurangen. Min familj har varit kunder hos dem sedan lång tid tillbaka. Dem visste istortsett vad vi vill ha när vi kommer in. Det är som tankeläsning. 

Jag promenerade den korta vägen tillbaka. Jag kände hur påsarna sakta gled ur mina händer och jag fick greppa ett nytt tag om dem. Jag har aldrig varit bra på att bära tunga påsar och jag märkte hur handflatorna ändrades till röda. Jag var tvungen att återigen greppa ett hårdare tag. 

 

Sommarblåset blåste löst i mitt lockiga bruna hår. Den gick igenom min tröja och jag fick en liten rysning trots att det var sol och eftermiddag. Jag övertalade mig själv att jag snart var hemma, där jag kan släppa påsarna längtansfullt. Jag svängde in på min gata och där var det fruktansvärt tyst. Jag antog att det var den här tiden alla barnfamiljer var inne och åt middag. Jag vände blicken mot en liten lekpark på höger av vägen. Det var en liten stig in mellan husen ch där fick man en syn av den gamla lekparken. Jag kisade med ögonen för att se vad som döljde sig där borta. Jag fick en glimt av en en person som jag såg bekant ut. Det blonda håret stack upp i luften som en quiff och den blåa tröjan lyste i eftermiddags ljuset. Personen vände sig om och fångade min blick. Det var den killen jag träffade för några timmar sen. Vad hette han.. Niall, just det. Niall! På andra sidan av honom stod en kille som såg ut att vara i samma ålder. Den okända personen hade, vad det såg ut som, brunt lockigt hår. Jag skakade tillbaka mig till verkligheten och märkte att jag hade stannat och stirrat. Mina känder blev sakta röda och som tur var ingen i närheten för att märka. Jag började snabbt promenera åt det hållet jag var påväg till. Jag hade blicken i marken eftersom jag var fortfarande generad och vill inte möta någon. Jag kände ett slag i pannan och jag kände en duns i svanskotan.

''Second time we meet and the second time you walk into something today.'' Rösten skrattade roat och jag vände mig om. Den blonda killen stod med ett stort leende i hans ansikte.

''I though we agreed that we both bumped nto eachother?'' Jag flinade och ställde mig upp. Jag kände hur det dunkade i huvudet och jag försökte dölja smärtan med att hålla min hand på det onda stället. Jag kollade runt och fick ut en tyst suck.

''Damn it.'' Svärde jag tyst och satte mig på knä. Jag började snabbt plocka upp all mat och lådor som hade rasat ut när jag ramlade. Jag fick lite små panik, mamma och pappa som var så sugen på kina mat och nu har jag sabbat allting. 

''Let me help you, Caitlyn.'' Killen vid namn, Niall satte sig brevid mig och började hjälpa mig plocka upp.

''You don't need to. I got this.'' Jag log tackande för att han försöker. Han skrattade till.

''Yeah, I see that.'' Jag himlade med ögonen och lät honom hjälpa mig iallafall. Det blir mindre pinsamt. Det är andra gången bara idag jag ramlar inför en främling. En främling som faktiskt ser bra ut och är väldigt snäll. Vi hade fått upp dem sista kartongerna i påsarna. Jag reste mig upp och tog ett grepp om dem fuktiga påsarna som hade blötts ner av sopporna. 

''Thank you for the help, Niall. I really have to go now.'' Jag vände klacken och började gå sista biten hem. Jag hörde fotsteg närma sig mig och snart dök ett blondt hår upp brevid mig.

''Let me take you out.'' Jag stannade upp. Jag blev överraskad av frågan att han hade precis frågat ut mig. På en dejt.

''On a date?'' Frågade jag i ett fortfarande överraskande tillstånd. 

''If you want it to be, otherwise we can do it as friends. Just let me get to know you.'' Jag log ett generade leende.

''Listen, Niall. I'm not ready for something right now. Even if it was adoreble for you to ask but I have to say no. But maybe as friends. Someday.'' 

''I know you won't do it. Not to be irritating but you are kind of own me that.'' Mina ögonbryn höjdes upp och nådde min panna.

''Own you? For what?'' Han fick ett filuright leende ipå hans läppar ioch han bet sig i läppen.

''Well, I have helped you twice today when you fell infront of me. I didn't laugh or was mean, i helped you.'' Jag skrattade till. 

''Okey, you are right. But as I said, not a date. Only as friends, you seem a bit intresting also.'' Jag blinkade och bet mig i läppen. Hans leende förstorades och var över hela hans ansikte. Hans ögon glittrade och han bet sig snabbt och löst i hans underläpp.

''Great. Tomorrow night?'' Jag nickade.

''Sounds good, See ya.'' Jag promenerade därifrån och mot mitt hus återigen. Den här gången med ett stort leende på läpparna. 

 

''Operation dinner-with-hot-guy, check! xx'' Jag klickade på sänd och jag kunde se mig framför hur Jess jublade när hon såg smset, som hennes seger.

''I knew it!! When and where? ;) xx''

''But only as friends!! Tomorrow night, and actully I have not a clue where.. haha xx'' Samtidigt som jag knapprade in svaret fick jag i tanke att jag har ingen aning vart vi ska gå. Jag hoppas det är någonstans i Bradford. Jag menar, inte in ända till London eller? Nej, Caitlyn. Tänk inte för mycket. Det är inte direkt som han ska kidnappa och våldta dig. 

''Right, as friends.. ;) Guess we will have to c tomorrow then! xx'' 

''We..?xx''

''Stupid, I'm going to help ya with your clothes!! What did ya think??xx''

''Ofcourse, how can I miss that?xx'' Jag små skrattade åt henne. Jag kom in säkert i huset och mina föräldrar hade inte blivit arga alls. Dem visste att jag var klumsig, vilket dem kallar mig, så dem sa att det inte var någon fara. Vi satte oss ner vid matbordet och högg in. 

 

 

Jag gick in genom dörren till det träinredande cafeét och möttes av en glad Jessy.

''Hey Jess.'' Jag gav ifrån ett glatt leendé och satte mig ner mittemot henne.

''Hi. I have already ordered so you can go and order your stuff if you want to.'' Hon slurpade lite av sitt kaffe.

''Sure. And I'm sorry I got late. My music-walk got interrupted by a guy.'' Jag ställde mig upp och tog den korta metern det var fram till kassan. 

''Wait, a guy? What kind Caity?'' Hennes förvånande röst fick mig att skratta till.

''Some blond guy named Niall.'' 

''A caramell latte, please.'' Sa jag till kassörskan med ett leendé. Hon slog in det i kassan och gav mig latten. Jag lade pengarna på bänken och bad henne behålla växeln. Hon tackade med ett glatt leende och hälsade mig en bra fortsatt dag. Jag gick tillbaka till min plats och Jess som verkade fortfarande vara i chock.

''So you just decided to talk to a stranger instead of coming to me?'' Hennes mun ändrades till ett skratt och detsamma gjorde min.

''No, no. When I walked I listened to some music and started danced around. I closed my eyes to enjoy the music and from nowhere I was on the ground. Apperently we had walked into eachother. No big deal, Jess.'' Jag tog en klunk av min latte och hon gav ifrån sig ett hån leendé. 

''Was he hot?'' Hennes hån leendé lyste över hela henne. Jag himlade med ögonen och kunde inte ro för att mina läppar drogs till en leende. Jag bara kollade på henne istället för att ge ett svar.

''Well, Caity. Was he?'' Jag suckade roat och tog en slurp av min latte som ett svar.

''Okey, he was pretty cute. So, as I said. No big deal.'' 

''No big deal? You have a shot here girl!'' Jag skrattade till med blicken fast på henne.

''A shot? I don't think so, Jess.''

Vi var klara att gå. Vi tackade för det goda kaffet och vi gick ut ur cafeét. Vi gick på trottoaren i småstaden förbi en del små affärer.

''Why not? You need to get over him, Caity. I know I always saying that to you, but it is because I see how crap you feel. And I don't like seeing you like this. It hurts me.'' Jag stannade upp och kollade på henne. Min blick gick rakt igenom hennes ögon. Mina ögon tårades sakta upp. Jag ville inte ha det här samtalet, även om jag visste att hon hade rätt. Jag började gå emot hem igen, när hon stoppade av att ta tag i min arm. Hon drog mig snabbt in en kram och jag snyftade tyst.

''Caitlyn. You know I'm right, you just have the welling to admit it.'' Jag nickade löst. Jag drog mig loss ur kramen och log ett svagt leende när våra blickar möttes.

''I know. Can we stop talking about this now?'' Hon gav ifrån sig en suck och hann ikapp mig.

''Now tell me why you don't have a chance with him.'' 

 

''I just don't think he is into me.'' Jag svängde in på min gata och Jess stannade upp bakom mig.

''I think he is. Find out and call me later.'' Hon blinkade med ena ögat och sedan skildes hon ifrån mig med ett hån leende i ansiktet. Jag skakade på huvudet och fortsatte gå min gata. 

 

Jag satte på musik på mobilen och satte i hörlurarna i mina öron. Musiken flödade i mina öron och jag dansade runt i mina tankar. Jag bestämde mig för att inte dansa runt på gatan, eftersom nu är det mer folk ute än det var innan. Klockan är runt 4 och det är eftermiddags trafik. Min musik avbröts av ett samtal av mamma.

''Hi mum.'' 

''Hi darling, what are you up to?'' Jag öppnade grinden till våran trädgård och gick in.

''I just came home from a coffee at Tree House with Jess. And you? Did the glfing went well?'' Jag fiskade upp mina nyklar till huset och låste upp. 

''Oh, sounds fun. Yes, it went well. I want to ask you for a favor, you aren't busy are you?'' Jag hängde av mig väskan och gick in till vardagsrummet. Jag slängde mig i soffan för att fortsätta samtalet.

''It depends. If chilling is a choice then yes, I'm busy.'' Jag log mot telefonen. Ett skratt hörde från andra sidan av luren.

''No, actully it don't. Me and dad thought that we could eat some chinesee-food as lunch. So I wonder if you could be kind and go and fix it? We drive the other way so it would take extra time and you know how your dad is when he is hungry.'' Hon gav ifrån sig ett till skratt och stönade till när pappa slog till henne löst på armen. Jag gav ifrån mig ett skratt. Mina föräldrar är faktiskt väldigt löjliga. Dem verkar vara väldigt tråkiga men egentligen är dem som små barn och jag trivs oftast väldigt bra tillsammans med dem.

''Ofcourse mum. The usual?'' Jag reste mig slött upp ur soffan och förberedde mig för att gå ut igen. 

''It will be great. See you at home, love. Bye.'' 

''Bye, say hi to dad.'' Jag lade på och gick ut och låste efter mig igen. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Mitt internet är sådär, så tyvär blev det inga bilder i dagens kapitel. Men en del är bra nog, right? :)

Hej på er alla btw! 

 

 

 

 

 

Min sömnlösa sömn väcktes till liv av ett, vilket kändes som, ett väldigt irriterande vibrerande. Jag öppnade ögonlocken som två tons tunga stenar. Jag satte mig långsamt upp. Det kändes som om jag bärde min egna kropp, precis som om den var gjord av betong. Jag sträckte mig efter min mobil och tog löst tag i den. Min arm skönk tillbaka till sängen och jag drog med fingarna på displayen för att kunna låsa upp den. Ljuset skärde i mina ögon. Jag vände blicken tillbaka till skärmen, med en gammal bild på mig och Zayn som bakgrundsbild. Jag visste att jag skulle vänja mig med ljuset, jag har bara inte vänt mig med bilden. Jag tog ett djupt andetag och öppnade det som orsakade vibrationen. Jessy hade messat och jag läste tröttsamt igenom det. 

''Hey, hope u slept well. Thought we could take a coffee at Treehouse 2 am?xx'' Jag log smått. Om hon bara visste hur dåligt jag hade sovit och vem som hade hälsat på mig. Precis som vanligt. Det räcker att jag skriver att jag haft en maddröm, då vet hon vad jag menar. Jag har haft dem drömmarna ofta och hon känner mig nu.  Jag kollade upp mot klockan. Den stod på 12:25. Det blir bra, ungefär en timme att göra iordning mig om jag inkluderar frukosten den närmsta halvtimmen. Antagligen kommer det ta ett tag att komma ur sängen. 

''Hi love. Don't even wanna talk 'bout it.. and yes, 2 am is great. xx'' 

Jag steg upp ur sängen med en viss tid avskakning av nattens besök. Jag fick på mig ett par jeans och en baseball jacka med en vit tisha under. Jag gick ner mot köket för att iallafall få i mig en macka. 

 

Jag stängde dörren och låste den med nyckeln. Den här tiden på dagen brukar mina föräldrar alltid åkt iväg för att golfa. Jag förstår inte passionen för golfing så att man åker iväg vid 7 på morgonen. 

Jag hängde min väska tvärsöver min bröstkorg. Jag stoppade ner nycklarna i ytterfacket och knäppte igen den. Jag gick med lätta steg mot Treehouse. Vi bodde en liten bit utanför centrum av Bradford men det var inte långt att gå till restaurangerna och allting annat som finns där. Jag kollar runt med blicken. Allt verkar vara som vanligt. Vuxna och deras vänner sitter ute på deras gräsmatta i solen och dricker deras förmiddags kaffe. På andra sidan vägen är det en man runt 30 årsåldern och antagligen hans son, som ser ut att vara i 5 årsåldern. Ju närmare jag kommer ser jag klarare och klarare. Det är mina grannar. Logan och hans pappa, Stephan. Vi har bott nära dem i snart 5 år. Iallafall Stephan och hans fru. Logan kom till världen strax efter dem flyttade hit och han har varit som min lillebror hela tiden. Jag kollar över vägen och tar steg mot deras hus. 

'''Hi Logan. How is it going with the biking? Haven't you fell yet?'' Skämtade jag med den lilla killen med brunt, krulligt hår. Han log stort mot mig som svar.

''No, I haven't falled. Right dad?'' Han vänder sig om med ett leendé mot Stephan. Han småskrattar och sedan vänder blicken mot mig.

''How are you doing now, sweetheart?'' Jag ler snett och möter hans blick.

''I think it is getting better. Feels I'm on my way now.'' Jag ler mer försäkrande åt honom och han avfyrar ett lätt leende tillbaka. Mamma och pappa har pratat mycket med honom när jag istortsett missat världen. Jag har haft mina samtal med honom också. Jag har märkt att han är väldigt lätt att prata med. Jag litar på honom. Han är som en storebror för mig. 

''That's great. Are you going somewhere?'' Han nickar mot min väska och jag nickar som svar.

''Jessy asked me to take a coffee at Tree House. So I think I will be going now. See you later.'' Jag ler mot honom och han hälsar hejdå.

''Take it easy now, Log!'' Vinkar jag åt lillkillen och han ler stort som ett svar. Han vinkar tillbaka och jag går iväg mot Tree House med ett leende på läpparna.

 

Sista biten kändes så lång vilket den egentligen inte är. Knappt en kilometer, det tar iallafall 20 minuter att gå. För att fördriva tiden satte jag i mina hörlurar i mobilen och i mina öron. Jag knapprade på 'Mama Do The Hump' med Rizzle Kicks. Det är en av mina favoritlåtar och får alltid mig på strålande humör. Jag började med mina armar vifta runt dem i luften och tippade runt på mina tår. Jag stängde ögonen och lät energin skina genom kroppen. Jag kände plötsligt något hårt emot mig och nästa gång jag öppnar ögonen ligger jag på marken.

 

''Oh shit! Are you okey? I'm so sorry!'' Rösten är ingen bekant och personen är verkligen inte härifrån. Det hörs direkt på dialekten. Jag kollade upp. Min blick mötte ett par kristall blåa ögon. Dem glittrade i solen och det blonda håret blåste lätt i sommarblåsten. Jag ställde mig upp försiktigt och tog inte ifrån blicken från dem blåa ögonen. Jag tog på mig min mössa löst och hängde tillbaka min väska på min axel.

''Hey, are you okey?'' Hans hand började vifta framför mina ögon. Jag väcktes ur mina tankar.

''What?'' Sa jag försiktigt som svar på hans fråga som jag faktiskt inte kom ihåg. Jag såg bara att han sa någonting, men jag hörde ingenting.

''I asked you for the second time if you are okey. So are you?'' Småskrattade han och avfyrade ett leende. Det sken upp och det smittade av sig på mig.

''Oh, sorry. I was in my own thoughts. and yes, I'm okey.''  Jag log snett och kollade in i dem ögonen som hade fångat min blick från första början. 

''Yeah, I noticed that. Sorry I bumped into you, I was in my own thoughts also.'' Han gav återigen ifrån sig ett skratt som betraktades som vackert i mina öron.

''It wasen't your fult. I was jumping aroung and had my eyes closed. So, I should be apolegize for bumping into you.'' Jag småskrattade lite och bet mig i läppen. Han sträckte fram sin hand med ett leende.

''We are even then?'' Jag tog handen och nickade.

''I guess so.'' Hans blick mötte min och för en stund stod vi båda förstenade och bara undersökte varandras ögon.

''Well, I should had meet up with my friend like five minutes ago. I need to go. Nice to bump into you.'' Jag log snett och gick förbi han. Jag kom inte långt innan hans röst stoppade mig.

''I didn't got to know your name!'' Jag stannade och log stort. Jag vände mig om halvt och avfyrade ett glatt leende. 

''Caitlyn. And you bumper?'' Han skrattade åt mig svar och sedan öppnade munnen med ett glatt leende återigen.

''Niall.'' 

''Hope to see you around, Niall.'' Jag vände mig om för att börja gå igen.

''The same to you, Caitlyn.'' Den främmande dialekten kittlade mig i mina öron. Jag promenerade sista biten till Jessy och kände mig fruktansvärt glad idag. 

Jag satte mig hastigt upp med tårarna rinnandes ner för kinderna, precis som ett vattenfall. Jag andades kort och snabbt medans jag försökte förstå vad som precis hade hänt. Jag tog ett djupt andetag och samlade mig själv. Jag hade precis haft en dröm om Zayn. Mer som en flashback. Allting som jag hade drömt om, var det det som hände innan han lämnade mig den dagen. Den dagen är en dag jag aldrig kommer glömma. Mina ögon tåras snabbt upp igen. Den här gången låter jag tårarna bara rinna och rinna. Han sa att han aldrig skulle glömma mig. Han lovade att komma tillbaka innan jag visste ordet av. Han lovade att aldrig låta mig gå. Det är precis vad han har gjort nu. Han gav mig löften som han inte höll. Mitt hjärta bultade snabbt och kort, likadant som min andning. Trots att jag hade lugnat ner mig någonlunda just nu, var jag fortfarande skakad. Jag hade velat glömma honom. Inte komma ihåg hur han lämnade mig. Jag ville inte ens komma ihåg hur han kysste mig. Eller varken hur han höll om mig. Det gör för ont. Det gör ont eftersom jag vet att han aldrig kommer kyssa mig sådär igen eller hålla om mig precis som han gjorde. 

Jag vill inte veta av vad han gör längre. Jag vill inte veta av vart han är. Jag är rädd att bli fast vid honom och fortsätta ha hoppet om att han en dag kommer komma hem igen och hålla om mig. Jag vet nu, att det kommer han inte. Jag har gett upp hoppet. Jag villl bara glömma honom. Jag ska leva livet, utan Zayn. Jag ska försöka ta alla råd som Jessy har gett mig. Mitt hjärta kommer alltid vara hans att behålla, men mitt huvud säger att jag ska släppa honom. Jag vill inte ha mera sömnlösa nätter medveten att jag inte har han att hålla om när jag vaknar ut maddrömmen. Den här är den sista. 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Idag fyller världens grymmaste människa 19. ASSÅ SERIÖST 19??? fyfan, jag gillar inte tanken att dem växer upp så snabbt. Jag menar, Liam fyllde nitton för inte så längesen heller :(

Iallafall, Niall. Du har alltid, och fortfarande, har en andledning att få mig sitta och skratta för migjsälv som en idiot. Du ger mig tips och råd om hur jag ska jaga mina drömmar, vara mig själv och LWWY. (även om du inte gör det personligen, så, men whatever.) Du är en av dem finaste människorna jag någonsin ''träffat'' och snart kommer det bli verkligen träffat. Om du bara visste hur mycket jag avgudar dig, för den du är. Du ska aldrig ändra på dig, för du är bara världens bästa människa på detta jordklotet, just as you are. Yourself. Tack för att du alltid får mig på bra humör, åh gud. Jag kommer fortsätta i evigheter, men ärligt talat. jag ska korta ner det. TACK JAG ÄLSKAR DIG ÖVER ALLTING ANNAT. Älskade Niall, en dag kommer jag träffa dig. Och då kidnappar jag med dig hem. 

 

 

 

 

 

''Caitlyn!'' Jag hörde en bekant röst från trappan och fotsteg som närmade sig toppen av trappstegen. Jag stängde snabbt igen min dagbok och i samma fart med den upp på hyllan, som satt precis ovanför mig. 

''Are you writing about him again?'' Jag vände mig om mot dörröppningen. Jessy stod lutad med sin höft mot kanten på dörren och med armarnai kors. Hon log sitt busiga leendé.

''Hi Jessy.'' Svarade jag som försök att byta ämne. Jag ställde mig upp från skrivbords stolen och gick mot sängen. Jag slängde mig mjukt och hamnade med ansiktet ner i min kuddmassa. Jag har alltid mellan 5-8 kuddar i sängen. Även när jag sover. Jag tycker det är skönt att bara få gosa ner mig i en hög med mjuka kuddar.

''I thought we agreed that you should move on. Atleast try to.'' Jag tog upp huvudet och vände min blick mot den blonda, lockhåriga tjejen med ljusrosa läppar. Hon gick fram sakta till skivbordet och satte sig ner på stolen. Jag kollade ner mot kuddarna igen. 

''Easier said then done.'' Mumlade jag tyst, men tillräckligt högt för att hon skulle höra imellan kuddarna. 

Hon blev tyst en gång. Jag rullade runt så jag låg på min rygg och med blicken fast i taket. Det finns en liten prick mitt på taket, som jag brukar fästa min blick på, när jag bara ligger här och tänker.

''Caity, You haven't been out for a while. Come on, lets go out.'' Hon ställde sig upp och räckte handen till mig. Jag bara kollade på henne.

''Where?'' Frågade jag snabbt och nyfiket.

''If you want we can go and see a movie. They have this special-thing, so they are showing Dear John this weekend.'' Hon gav i från ett glatt leendé. Hon visste att jag älskade den filmen. Jag kan bara inte få nog av den.

''They do?!'' Jag studsade upp ur sängen och satt och hade ett stort leendé på mina läppar. Jessy nickade glatt tillbaka och små skrattade åt mig. Även om jag inte har haft humöret uppe på topp det senaste, så är den filmen alltid min räddning. Av någon andledning blir jag så glad av den, samtidigt som den är sorlig på alla sätt och vis. Jag har bara alltid haft den som min hjälp, mitt kall ungefär. 

''Well, come on then!'' Jag ställde mig upp från sängen och gick emot min garderob.

''Maybe I should change to real clothes instead of my softdress?'' Jag tittade ner på min rosa mjukis dress och jag mötte Jessys blick suckandes. Hon gav ifrån sig ett skratt som svar. Hon nickade samtidigt hon öppnade min garderob. Mina kläder hängde hej och hå. Dem var verkligen överallt, mamma hade rätt. Jag tog fram ett par svarta slitna jeans och ett vitt linne. Över det drog jag på mig en röd,svart stor skjorta. Jag packade ner min plånbok, min mobil och min skinnjacka i en svart väska. Jag tog med mig jackan om det skulle bli lite kyligare senare framåt kvällen. Jag gick efter Jessy glatt ut ur huset. 

''Mum, Me and Jessy are going to see a movie. They are showing Dear John this weekend. Is it okey?'' Jag kikar in med huvudet i öppningen mellan hallen och vardagsrummet. Mamma vänder blicken mot mig och ler stort.

''Ofcours it is. Just promise to call me when you are on your way home so I will know that you are safe.'' Jag nickar och går ut mot hallen. Jag böjer mig ner och tar tag i mina vita converse och trycker i foten. När jag är helt uppe i att knyta mina skor hör jag mammas röst från vardagsrummet.

''Don't be out to late, girls!'' Jag ropar tillbaka att vi är hemma igen innan dem ens märker om att vi gått. 

 

''Two tickets to Dear John, please.'' Jag räcker fram pengar och kassörskan nickar. Hon räcker fram två bio biljetter och ger oss ett snällt leendé. Vi ler båda tillbaka och går sedan in mot biosalongen. 

 

''This is probably the hundreded time I say this, but wow, that movie is amazing.'' Utbrister jag påvägen ut ur salongen med tårfyllda ögon.

''101 now.'' svarar Jessy retsamt. Jag skrattar åt henne. Jag öppnar dörren och vi går ut från Bio:n. 

''I'm starving, Jess. Want some Subway?'' 

''You know me to well, babe.'' Vi vandrar emot restaurangen och sedan äter vi oss mätta. Promenaden hem var en skön promenad med skratt och bara normala samtal. Jess är perfekt att prata med om man vill få tankarna på något annat. Hon kan komma på det mest onormala ämnet från ingenstans, närsomhelst. Vi skiljs åt vid mitt hus och kommer överrens om att vi ska ses imorgon också. 

''Dear Diary, today it was exactly one year since he left me. I know the past year, I have wrote a lot about him. But the truth is, I have a hard time to try living without him. By the way it dosen't work that well. He told me that he had a lot stuff going on with the band, and that is why he couldn't be with me anymore. Even if he said that to me, he still had hooked up with other girls on the way. No, I'm not a crazy girl who stalking him. I have told everything about him to Jessy. When she found things about him, she always showing me. Apperently he is some kind of band, actully I don't know what the band names are. The articles are always just about him. I have told her I actully don't care, but I know she can she right thruw me and know that I do care. But I can't get him off my mind. He was all that I had, before I met Jessy and now I only got her. She have tried to hook me up with other guys but it just dosen't work. To be honest, they are to far away like him. Jessy keep telling me that I have to let go and move on. It is just.. that it easy said then done. He was my everything. My life. My bestfriend. Love of my live. Now: He don't even talk to me, he never calls or text. It's not easy to forget him. Not when I'm still here in Bradford. Alone. 

 

Me, Caitlyn Destany Williams, will never forget you Zain Jaawad Malik.''

 

Den här novellen, eller rättaresagt en roman (försöker leka smart tho, hah.) handlar om Zayn, i huvudpersonen och Caitlyn. Några år innan X-Factor var dem ett par. Dem delade allting tillsammans. Glädje, sorg, minnen och leendén. Efter X-Factor slutade han höra av sig. Nu, ett år efter allt hände, försöker Caitlyn ännu en gång glömma honom. Men hur lyckas det när hon omedvetande, följer med Jessy, hennes bästavän för att se ett speciellt band. Vilket råkar vara hans band. 

 

Jag ber jätte mycket om ursäkt, men jag har verkligen ideébrist på den här novellen. Jag har ingen aning hur jag ska fortsätta, det känns inte heller som någonting hänger ihop. Jag har en massa ideér för en ny novell. Dem ligger bak i mitt huvud. Jag ska börja med en ny, iallafall för nu. Jag pausar bara 'You Make My Heart Race' tills vidare. Jag är bara missnöjd med den. Förlåt, men jag lovar, lovar att den nya kommer bli tusen gånger bättre. Jag ska börja att skriva lite på den ikväll. Iallafall promo:n. Jag hoppas ni stannar kvar, ni betyder jätte mycket ska ni veta. Tack för all tålamod. Jag kommer göra bättre av mig. 

Idag fyller jag hela 15 år!! Byxmyndig då, haha wey. Jag kan inte fatta att det var 15 år sedan jag föddes, hahaha detta är sjukt. Iallafall, ett grattis vore superduper gulligt?

Nu ska jag ut till Jensen's och äta med min familj och bästavännen Sasha, bästa födelsedagen någonsin!

Mina känslor är helt överväldiga!! Mamma fick spela in VMA åt mig så såg hela alltet igårkväll. Och herregud, jag grät så mina tårar sprutade när dem vann. Jag skrek till massa gånger och bara satt och klappade och ett jätte leendé över hela mitt ansikte. Jag är så stooooooooolt över dem!! Katy Perry gav dem deras första pris och det var ju hon som gjorde att Niall gick vidare. Tänk om hon hade sagt nej och dem inte varit One Direction, OH FY FAN JAG VILL INTE TÄNKA SÅNNA TANKAR. Jag har Katy att tacka för att hon gav mig mitt liv och gjorde att jag fick lära ''känna'' dem här underbara människorna. Dem har lärt mig så mycket om livet, i livet, om mig själv och att jag ska känna mig vacker som jag är oavsett vad alla säger. Att jag kan vara mig själv utan att jag ska bry mig eller ta åt mig av folks hat. Det är viktiga saker dem har lärt mig och jag kommer alltid vara evigtacksam för det. Jag är så stolt, från X Factor, till WMYB, till Brit Awards, till UPA Tour, till Kids Choices Awards, till Teen Choice Awards och nu EMA. Jag är så stolt över dem. Inte bara ett award, utan 3 på samma kväll!!

Previous: 

''Jag kan hämta chips och cola!'' Ropade Fanny springandes ut mot köket utan min protest. Dock kan jag inte stå emot chips eller cola på en helgskväll. Det är det klassiska.

Ikväll hade vi lovat att ringa killarna för att prata allihopa. Dem hade bestämt att träffas ihop ikväll och sedan jag och fanny. Jag satte upp datorn på soffbordet och klickade upp skype. Harry var inne så jag ringde upp han ifall han svarar. 

Det ringde och ringde. Tillslut hörde jag en bekant röst och såg ett par bekanta leenden.

''Hey girl!'' Vinkade Zayn glatt. Värst vad han var glad idag, vad härligt.

''Hey man!'' Vinkade jag tillbaka och avfyrade ett stort leende. 

''Whats up?'' Fortsatte han lika glatt. 

''Waiting for my chips and my coke, but Nialls girlfriend is extreamly slooooooow.'' Svarade jag med en väldigt betoning på ''slow''. 

''You mean like you?'' Hördes en röst strax bakom Zayn och fram kom Niall med hans blonda ruffsiga hår.

''Hey! I'm not slow as she is. Think she have been down there for like 5 minutes.'' 

''5 minutes?'' Skrattade han.

''Chill, it's nothing, let her take her time dude.'' sa han skrattandes.

''No, We talking chips and coke her, Niall. We talking food! There is no 'taking-time' when it's about things you eat.'' Jag satte armarna i kors och försökte verka lite små sur. Synd att det inte funka utan att jag smålog. Efter några minuter snackandes med killarna kom Fanny, äntligen, upp med vårat snacks och colan.

''FINALLY GIRL! You can't take a life time and letting me wait when it is about snacks.'' Jag började hugga in eftersom jag faktiskt var jätte hungrig.

''You have made us put up with her complaining about you being slow all this time. Do you know what kind of damiges our ear going to get now?'' Klagade Niall retsamt. Jag vände mig om och räckte ut tungan åt han. Vi satt ett tag till och bara snackade om allt och inget. En stund efter hade Liam och Louis också kommit fram. Vart är Harry? Han lovade igår att han skulle vara med och prata. Jag har inte pratat med han på flera dagar. Han har alltid haft en ursäkt för att han antingen varit för trött eller inte haft tid. Vad håller han på med?

''But guys, where is Harry? He promised me yesterday that he would hang with you and talk.'' Killarna blev chockade av frågan, antagligen, och kollade snabbt på varandra.

''Erhm, He didn't have time. Or like, he said he was to tired to talk on skype. He would probably go to sleep.''

''Oh, well okey.'' Mumlade jag som svar ledsamt. Jag tittade bort för att dölja tårarna. Jag ville inte förstöra våran kväll genom att börja lipa för något jag knappt vet någonting om. Fast det gör jag iförsig. Harry har inte velat prata med mig på flera dagar, utan en andledning. Det måste finnas en baktanke, eller?

''You okey?'' Hördes en röst från en av killarna. Jag nickade och försökte torka bort tårarna deskret. 

''Iza, call me on the phone. Now.'' sa Louis röst och sedan gick han ur skärmen. Jag tittade mot Fanny och hon nickade. Jag gick iväg, ut till vardagsrummet och tog upp min mobil. Jag letade efter Lou's nummer och klickade på 'ring'.

''Hey girl.'' Sa rösten, samtidigt besviket men ändå glatt på något sätt.

''Hi Lou, whats up?'' Frågade jag nervöst. Vad är det han skulle vilja ta upp med mig, ensam dessutom. 

''Nothing really. you?'' 

''Erhm.. nothing.. so, something happend?'' Frågade jag oroligt. Vad skulle kunna ha hänt? Är det något med Lou? Eller med Harry? Eftersom han bad mig ringa honom när jag frågade om Harry. Oh nej, ska han fråga om varför jag började gråta? Jag har inte berättat för någon om det. Jag har inte ens berättat för Fanny, min bästavän, för jag trodde att det inte var någonting. Det måste vara någonting om killarna hade det uttrycket när jag frågade. Dem såg så osäkra ut om vad dem skulle berätta. 

''Ehm.. Kinda. You know when you asked us where Harry was and you probably saw that we didn't know what to answer right?'' 

''Yeah, I saw that.'' 

''There is something you need to know, Iza.'' 

 

The tears streamed down my face. What the hell should I do now? I haven't been brave enought to talk with Iza. Still she has called serveal times this week and I had come up with different lies. Like I didn't had time or was to tired to talk to her. It wasen't true. I always had time to talk to her and I was never to tired just to hear her voice. But now I'm just to afraid what she would think of me. Probably she would think that I had done all this mistake recently. The thing is that I haven't done anything wrong while we have been in a relationship. I would never do that, I know she is the one. How would I even try to explain this? That my ex-girlfriend is pregnant and that she think it's my baby. I don't know what to do right now. I even lied for her today by promising her to be with the lads and skype with them. Even if I knew I couldn't do that. I don't have enough strenght to see her. Because then I would feel gilty and I need alone time to tell her this. We can't be with either the lads or Fanny. Just us two. I have to figure out how to tell her, even if it's hard. I love her more than I ever loved anyone, I can't loose her now. 

Previous: ''Feeling lucky right this moment. I want to thank you, my fans, i love you. and @fannysahlberg i love you with'll my heart. See ya soon.'' I tweeted before I fall asleep with the smile on my face. I have never felt this happy before, even If I'm sad for not seeing her in a while, I'm happy to call her mine.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Det har gått två dagar sen vi kom hemifrån London och vi har kommit igång med skolan igen. På ett sätt känns det skönt att träffa alla igen, på ett sätt vill jag bara bort från skolan. Jag gillar det, men isåfall när det är lätt. Haha, realistiskt. Fotbolls klassen är igång förfullt och det är matcher hit och dit och jag tycker faktiskt om det. Jag får alltid en energi kick innan mina matcher, som om jag bara vill ut och tackla ner alla med världens kraft. Det är en underbar känsla.

''Hey, sahlberg! Vänta upp!'' Det var defenetivt Emils röst. Jag vände mig om med ett stort leende. Även om vi går i samma klass har jag inte hunnit prata med han på hela dagen. Antar att vi haft fullt upp med matchplaneringarna.. Sahlberg har killarna börjat kalla mig istället för bara vanliga Fanny. Okej då, får väl bara vara med på det då.

''Hej Emil.'' Svarade jag med ett leende. Han försökte fatta tag i andningen igen från hans lilla löpning och hans axel väska höll på att trilla av. Jag tog tag i bandet och lade upp det försiktigt på hans axel igen.

''Hur gick det med planeringarna? Fick ni ihop det?'' Han hade hittat sin andning och vi var påväg mot fysik lektionen.

''Ja, jag tror det. Vi lade upp det så att du, Hannes, Jakob, Justin, Axel och Leo är i första laget som spelar mot Hammarby på torsdag och sen kör jag, Ellicie, Jesper, Nicholas, Anna och Lina i andra laget som har match emot IFK på fredag. Vad tror du?'' Frågade han med ett osäkert leende. Åh, vilken tur. Jag behövde inte spela med Nicholas. Jag har alltid haft något emot han, han är obehaglig att vara runt omkring. Han är bara äcklig och störande. 

''Det blir jättebra! Jag tror vi grejar ihop det när vi pratat med resten av klassen.'' Han nickade och jag log mot han. 

 

Vi gick in i klassrummet där fysik lektionen skulle hållas. Jag och Emil gick längst bak och satte oss vid ett två bord. Vi båda arbetade bra ihop och vi ville helst bara vara vi två istället. Det var då det funkade bäst, även om vi kunde vara rätt jobbiga på lektionerna. Vi är trotsallt tonåringar och vi har mycket energi, vart ska den annars ta vägen? Jag lägger dock allting på fotbollen, men det lilla som är kvar lämnas i klassrummet. Det är alltid roligast.

''Din röv ser fett het ut i dem jeansen.'' Viskade en obehaglig röst i mitt öra och jag rös till. Jag vände mig om och såg Nicholas gå förbi mig. Jag hade rykt till samtidigt han hade tagit med sin äckliga hand på min rumpa precis innan jag hade satt mig ner. Vad gör äcklet där och göra. Jag blängde bara på han samtidigt han hånlog.

''Vad fan vill du, idiot'' Skrek Emil till efter honom. Han vände sig om och skrattade till.

''Har du inte med och göra, nolla.'' Han rykte till. När någon kallar Emil saker eller hans kompisar, är han ingen lek. Nicholas har antagligen inte lärt sin läxa.

''Jo, eftersom hon är min vän och att du snackade med den tonen till mig. Så nu har jag det.'' Emil stod nu ansikte mot ansikte med han och han bara fortsatte att hån leé lika obehagligt som vanligt. Han ska alltid gå över gränsen.

''Så du erkänner att du är vän med den där horan?'' Emils knytnävar snabbt trycktes ihop och snart var dem uppe och träffade Nicholas rakt i ansiktet. Han låg nere på marken och Emil bara stod och andades tungt med bevis att han inte var på humör. Äcklet under honom kollade med uppspärrade ögon och såg vettskrämd ut.

''Passa dig, idiot. Hon är ingen hora och ja, jag är vän med henne.'' Sedan gick han därifrån och satte sig brevid mig. Läraren kom precis in, efter att Emil hade slagit till honom, så hon såg ingenting. Förutom Nicholas liggandes på golvet helt oandvändbar, som vanligt.

''Emil, ta det lugnt.'' Viskade jag i hans öra och kollade menande på honom. Han spärrade upp ögonen med blicken på mig.

''Du måste skoja? Han kallade dig precis hora. Han ska hålla käft.'' Jag suckade till.

''Det spelar ingen roll, du kunde blivit avstängd och du vet vad dina föräldrar skulle säga då.''

''Jag bryr mig inte, han kallar inte dig sånt. Jag skyddar dig. Så är det bara.'' Han tog min hand och kramade den. Jag kramade tillbaka och pussade han löst på kinden. Han är den finaste vännen som finns. 

 

''Lovar du att du är okej, Fanny?'' Han kollade menande på mig. Jag nickade och log.

''Jag lovar, Emil. Du behöver inte oroa dig.''

''Nej, jag vet. Men jag vet också hur mycket du ogillar honom.''

''Jaja, gå hem nu. Vi ses imorgon.'' Skrattade jag och vände mig om för att gå hemåt.

''Lova att ringa mig imorgon innan du går!'' Jag nickade och vinkade med armen uppe i luften. Han vinkade tillbaka överdrivet och jag skrattade till.

När jag kom hem innanför dörren, sprang jag direkt upp till mitt rum. Jag tänkte inte på att hälsa på pappa utan jag ville bara ringa Niall. Jag hade pratat med han igår men han var ganska upptagen med deras inspelningar, så jag skulle ringa idag istället för då var han ledig. 

 

Signalerna gick fram och efter en stund hörde jag en bekant röst.

''Hey babe!'' Sa rösten glatt.

''Hello my man!'' Svarade jag ännu gladare.

''How are you? Just arrived from school I guess?''

''I'm good. Just a little bit mad, but its nothing. Yeah, just came ins-''

''What do you mean it is nothing? Tell me, honey.''  Avbröt han mig. Jag suckade tyst och började berätta om Nicholas och hur han har betett sig mot mig innan. Hur han alltid lyckas äckla och irritera mig.

''And then today in physics, he grabbed my ass and said ''Your ass look hot in those jeans'' and then he called me a whore when my friend defended him.''

''HE CALLED YOU WHAT?!'' Jag fick lyfta bort telefonen för örat så jag inte skulle bli döv.

''Niall, take it easy.''

''No, I won't take it easy. He called you a whore, babe!'' Jag skakade på huvudet. 

''Just like that said Emil..'' Suckade jag.

''Who is Emil?'' Svarade han snabbt. Jag hoppas inte han ska bli avundsjuk nu.

''My bestfriend, the guy who defended me.'' 

''Oh.. He defended you? That is kind..'' Sa han tyst och frånvarandre.

''Yeah, he defended me. So?'' 

''No, nothing.'' Han blev tyst och frånvarande. Vad gör han? Varför blir han såhär helt plötsligt?

''Don't do that.''

''Do what?''

''You talking slow and sarcastic and then you say it is nothing, when i know it is something and then you get all quiet.''

''I do it all the time.'' Svarade han som ursäkt. Och det tror han jag ska gå på?

''No, you don't. I'm your girlfriend, or atleast almost.. you are still supposed to tell me anything.'' Han suckade till tyst.

''What?'' 

''Ha?''

''You did just sighed. Just tell me.'' Nu hade jag fått dåligt tålamod, varför ska han vara såhär för? Emil är bara min bästavän. Och alltid varit.

''Okey, I'm jealous?'' Sa han snabbt och lät osäker.

''You don't have to be jealous. Emil is only my best friend, just like ellice. Don't worry.''

''You are sure? Nothing to worry about?'' 

''No. I'm in love with you, right?'' Jag kunde se hur han låg i andra sidan av luren.

''Yeah.. You are.'' Sa han stolt och jag skrattade bara åt honom.

''You silly.'' Skrattade jag.

''I know, i know baby.'' skrattade han förfullt. Vi fortsätte att sitta och prata en stund till innan jag skulle göra läxor och sedan var det tid för att laga middag. Jag var svin hungrig. Jag och Niall kom överrens att imorgon kväll ska vi skypa med ellice och resten av killarna. Det känns som en evighet sen vi var allihop tillsammans, även om det bara var några dagar sedan.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Inga bilder jag vet, men idag orkade jag inte leta efter bilder. Får bli bättre imorgon. :) 

 

Previous:  

''Bye baby. I will really miss you a lot. Call me when you arriving home, okey?'' I smiled with the tear in my eyes at her. She nodded and some tears ran down her cheeks. I hugged her again with and took a deep breath. She took a step back and we look at eachother for a moment before she walked totare the other guys. Iza came up to me and smiled calming. I looked down at the flooor fast and smiled lightly. She hugged me and sobbed a little.

''I'm so sorry for everything. For hurting the best girl in the world and for being such a problem.'' I looked at her with tearfull eyes. She took a deep breath and smiled at me.

''Niall, everybody makes mistakes right? Beside you have apolegize to her and you have shown, both for her and for me, that you loves her. She deserves a guy like you, that really loves her. Don't worry about it.'' The tears streamed down my face. I was so happy at the moment. That Iza had forgive me and for all the time she helped me to apolegize to Fanny. I have no idea why I deserve such a good friend. I hugged her again and now it was my turn to sobb. 

''Thank you, thank you for everything, Iza.'' She smiled big and kissed me on my cheek. She grabbed her bag and look at Fanny. The nobbed and they grabbed all their bags ready to go to the plane.

''Thank you for everything guys. You are adoreble.'' Fanny smiled big.

''No worries, girls. Promise to call us when you arriving home.'' Liam said and he smiled big. The girls nobbed and started walking away. I stood at the same spot I had stand for the whole time and just watching her go away. My princess is leaving me, again. I wont be able to se her for atleast one month and for me it's a long time. The only way I will hear her voice and see her is at Skype or on the phone, but then I will only hear her voice. If I just will be able to hear, I will be okey. For a while. My body started shaking while I heared the fans screaming just close behind us and I remembered I haven't kissed my girl goodbye. The boys and Paul started walking totare the fans on their way out, while I started running at a different way. I ran as fast as I could so I would make it until they checked in.

''FANNY!'' I shouted panting spirit. I saw her and Iza laying their bags on the conveyor belt. I shouted again and while I heard the lads screamed after me. Fanny turned her face at me and she looked confused. I ran even faster and I just maked it in time before they checked in to the plane. I stopped just infront of her and tried to catch my breath. 

She still had her confused look and she looked at Iza for an answer but she just shrugged. 

''I forgot to kiss you goodbye, love.'' I said smiling and embraced her. I took my hands on her waist and kiss her softley. I didn't kissed her for long because I didn't want them to miss their flight. I stopped the kiss and looked straight in her eyes.

''I love you so much. With all my heart.'' She smiled while she turned red on her cheeks. 

''I love you to, Niall.'' She smiled and kissed me fast on my cheek. 

''Go now, Just promise to call me when you are home safe.'' 

''I promise.'' We smiled big at eachother and then she was gone.

I walked back to the lads with a huge smile on my face. They stood and took picture with a couple of fans, around twenty. Even if I was happy it wasen't to much, i would even been happy with a lot. I was just in good mood right now. 

Paul saw me and walked straight at me, and he didn't look happy.

''Where did you dissapear?'' I smiled teasingly.

''Sorry, I just had to kiss her goodbye.'' His face was still in his angry bubble.

''Paul, I wont see her for over a month.'' He sighed and smiled while he shaked his head. I think he got me. I mean, he got a wife and kids. He have to know how it is when he is away from them pretty much all the time. 

We walked back to the fans and some of them saw me and walked totare me. 

''Niall, would you mind taking a picture me?'' A little girl, about 8 year old, asked. She had brown curly hair and looked so adoreble. She had a pink dress and looked a little bit nervous. 

''Ofcourse, darling.'' Her face changed to a big smile and looked very happy. I bent down and embraced her with a big huge. I took the camera and took the picture. I tooked another picture while I kissed her on the cheek. She got embareced but she smiled really big.

''Thank you, Niall. I love you so much.'' She said carefully. I smiled a big smile at her.

''And thank you, love. I love you a lot also.'' She smiled really big and then she ran to her mother who smiled big to me. We signed pictures and took a couple more pictures before we leaved. I would love to be there a little more, as I said. I'm in such a good mood. I feel so happy.

We sat in the car and the lads looked at me all the ride. 

''What?'' The laughed at me and just shaked their heads.

''We saw yoooooooou. Love in the air, da da da.'' Louis ''danced'' with his arm in the car. I just laughed at him and all the way home we just joked around with eachother and had a good time. 

 

''Feeling lucky right this moment. I want to thank you, my fans, i love you. and @fannysahlberg i love you with'll my heart. See ya soon.'' I tweeted before I fall asleep with the smile on my face. I have never felt this happy before, even If I'm sad for not seeing her in a while, I'm happy to call her mine.