Av någon andledning kände jag hur mina händer skakade. Jag hade intalat mig själv tillslut att gå och prata med Niall. Jag ville egentligen inte göra det, för det kändes på något sätt att han skulle lämna mig ändå. Faktumet att jag inte hade hans nummer så jag var tvungen att kontakta honom via att plinga på Zayns hus, gjorde allting mycket värre. Det här huset var förr som mitt andra hem. Jag kom hit så fort jag var ledsen och kunde prata med alla som bodde här, om precis allting. Nu plingar jag på som om det är första gången jag är här. Sedan han lämnade mig har allting förändrats. Jag har förändrats, min syn på vissa platser vi brukade gå till, har förändrats. Mitt liv har bara vänt upp och ner på en sekund. Jag gick upp för den vita trä trappan till det mörkblåa huset. Jag tog korta och försiktiga steg och tog ett djupt andetag.

Jag sträckte fram min skakande hand och tryckte löst på dörrklockan. Jag stod och stampade snabbt med foten av nervösighet och kollade ner i marken. Jag hörde skratt innefrån huset och fotsteg som gick mot dörren. Den öppnades upp och jag vågade inte riktigt först titta upp. 

''Uh.. Hey Caitlyn.'' Rösten skärde till i mitt hjärta, precis som hans beetende har gjort. Jag höjde sakta upp huvudet och mötte blicken. Jag visste inte hur jag riktigt skulle tolka den. Det var som en blandning mellan besvikelse, ilska och en liten glimt kvar från hur han brukade kolla på mig.

''Hi Zayn.'' Stämningen blev snabbt obekväm och jag skulle precis öppna munnen och fråga om Niall var där, men han hann före.

''I'm really sorry for everything.'' Jag bara står och kollar rakt i hans ögon. Vad vill han att jag ska säga? Att jag bara förlåter han och allting ska gå tillbaka som det var förut?

''What do you want me to say? I hope you don't count on that I will forgive you and then everything will be fine again. Because I wont.'' Hans blick visar besvikelse och genering. Jag himlar med ögonen och mina ögon tårar sakta upp. Jag har svårt att märka det nu eftersom jag har blivit så van att jag börjar gråta. Jag är inte nervös längre för vad jag ska säga till honom. Jag har haft allting i huvudet i flera månader och jag vet precis hur jag känner för han. Ilska. Besvikelse. Det är bara två ord på mina känslor. Det är knappast inga bra iallafall.

''Just because you had it so easy, it dosen't mean I did. I cried every night for you and begged to God that you someday would call and explain that you just had lost your phone. I stayed in my bed night and day, for every month that you were gone.'' Jag blev tyst och drog upp min tröjärm. 

''This is knife scars from serval night in rhode. My mum and Jess had to take me to hospital because they were that deep and the doctor said I was near my death. And you know what? I wish I had died then. It seems better than meeting you and standing here to explain to you why you just can't say I'm sorry and then everything is fine.'' Min röst var nästan utsliten av all skrik och man kunde höra hur den sprack av mina tårar. Hans blick var i chocktillstånd och hans ögon hade tårats upp. Jag förstår inte hur han kan gråta nu, han hade det så bra utan mig och nu står han framför och gråter. Han var den första personen förutom mamma och Jess, som nu vet om mina ärr från knivarna. 

''I would rather be dead than standing infront of the one I trusted the most in this world, but still broke his promise, and cry.'' 

''Can you tell Niall I want to talk to him. Don't think I was here for you.'' Han öppnade munnen och skulle precis säga någonting.

''Don't say anything you don't know if you even mean. Just get Niall.'' Han tittade ner i marken och innan han vände sig om, gav han mig en besviken blick. Han gick in i huset och försvann. Jag hörde sedan fotsteg komma emot dörren igen, där jag stod med tårarna rinnande som en flod. Niall fick syn på mig och han gick fram snabbt till mig. 

''Caitlyn, are you alright?'' Jag skakade på huvudet och tog ett djupt andetag.

''Can we just take a walk? I can't be around this house anymore.'' Han nickade och tog sina ytterkläder snabbt och stängde dörren efter sig.

 

Han hade sin arm runt min midja när vi satt på den kalla bänken. Det var tyst ute och ljudet från vinden som slog i trädgrenarna var det enda man kunde höra.

''Do you want to talk about it?'' Jag vände mitt huvud mot honom och tog ett djupt andetag.

''There is not much to tell.'' Jag mötte hans ledsna blick och jag kände hur tårarna brände bakom öronen.

''I didn't came to talk about me and Zayn, I came to talk about us.'' Han rynkade ögonbrynen och såg orolig ut.

''What about us?''

''I'm really sorry for yesterday, Niall.'' Han tog min hand och kramade den löst. Han kollade in i mina ögon och log snett. Han smittade av sig och jag log tillbaka. Det kändes bra att ha någon som fick mig att känna att jag faktiskt kan lita på honom.

''Don't be. I understand you, I shouldn't had pushed you like that. It was wrong of me.'' 

''No, it wasen't, Niall. Didn't you hear me when I yelled at him? It felt great to let him know what I actully feel.''

''Well, I thought the whole neighborhood heared ya.'' Vi båda skrattade och jag knuffade till honom i midjan. Han mimade ett ''aouch'' och det fick mig att flina ännu mer. Niall fick mig att skratta på ett annorlunda sätt och det kändes bra. 

''You know what? Lets go buy some frozen youghurt.'' Niall spärrade upp ögonen och flinade retsamt.

''Now? It's like frezin' outside, and it's ten in the evening. Shouldn't you be at home?''

''We can still eat it, you pussy. For the second, my mum knows that I'm away for talking to you. Besides she likes anyway.'' Jag reste mig upp och började gå in mot centrum.

''Wait, she likes me?'' Hans glada förvåning hördes i hans röst och jag log stort.

''Yeah, she told me that she tought you were different and that you wouldn't-'' Jag stannade till och mötte hans vackra, kristall blåa ögon.

''That wouldn't what?'' Jag skakade mig tillbaka till verkligheten och log till tanken.

''That you wouldn't leave me, as Zayn did.'' Jag ville möta hans blick och se hans reaktion och svar. Jag andades lugnt och han sprack plötsligt upp i ett leendé.

''I will never leave you, Caitlyn. I'm very good keeping promises. Just ask Harry, I promised him that I would beat him at Halo, and guess what I did this morning?'' Jag skrattade till och nickade imponerat. 

''Trust me, sweetheart.'' Jag log till honom och som svar fick jag ett leende tillbaka. Han lade sin arm runt min midja och jag gick med huvudet vilandes på hans axel. Jag kände mig riktigt trygg i hans närhet. 

 

 

Tårarna döljde varje detalj jag försökte se med mina ögon. Dem tårar som rann sakta nerför mina kinder, hade jag ingen aning varför jag hade fått. Egentligen vet jag, men jag förstår inte varför. Jag vill inte vara tillbaka till ruta ett igen. Det som är allra mest frustrerande just nu, är att jag trycker bort Niall. Jag vet mycket väl att han inte menade det han sa på det sättet jag tolkade. Hans vackra havsblåa ögon dök upp i mitt huvud. Dem hade en form som ett ovalt hjärta och glittrade med blicken på mig. Hans läppar formade till ett leende som jag aldrig sett förut, något som gav mig glädjerus genom hela min kropp. Jag stängde mina ögon och jag ville bara somna in i den dröm med honom och aldrig vakna igen. Efter att jag hade stängt igen mina ögon kunde jag se hans mycket klarare. 

 

 

Jag vaknade upp av att jag skrek till och min chock var värre. Jag kunde känna hur svettdroppar rinner nerför min rygg och tårar som torkat fast på mina kinder. Det kändes som jag hade varit inne i en varm ugn hur länge som helst och jag hade gråtit för att få komma ut. Känslan i min kropp var obeskrivlig. Jag skakade och jag kände bara obehag. Jag fick flashbacks från min dröm efter jag hade somnat och jag snabbt tårades upp igen. Min mamma kom inspringande in till mitt rum. Hon fick syn på mig och omfamnade mig snabbt. Hon satt och gungade fram och tillbaka med mig och strök mig över mitt hår. Jag satt och försökte fånga tillbaka andan.

''Breath, sweetheart. You have to breath.'' Hon sa inte så mycket utan bara satt och höll om mig. Hon vet vad jag har fått gå igenom och vilket smäll det har tagit. Det är inte första gången jag har vaknat och skrikit till av en maddröm. 

Jag har haft oehört hemska maddrömmar förut, men den här slår nog alla. Det finns ingenting värre än att bli lämnad helt ensam, efter man redan blivit det förut. Det är nog den hemskaste känslan som finns. Det var obeskrivligt hur jag fortfarande kände att jag bara ville härifrån, att bara få springa och springa. Jag förstökte att ta tag i mig själv och skaka av mig dem här hemska känslorna. Jag vet inte vad jag har fått allting ifrån. Niall vill mig bara väl. Han bryr sig faktiskt om mig, och inte om hur jag ser ut eller någonting annat förutom mig. Jag känner mig lättad på ett sätt att min dröm inte var verklighet. Mamma släppte taget om mig och tog tag i mina händer. Hon kollade in i mina ögon och hennes ögon tårades sakta upp.

''I love you, and i promise you everything will turn out fine. Maybe not now, or tomorrow, but soon. Someday. I promise you that I will do everything to make that happen.'' Jag kunde inte hålla in mina tårar längre. Jag har henne att tacka med hela mitt hjärta och även mer. Den här sista tiden har hon inte gjort någonting mer än att vara här för mig och tagit hand om mig mer än vad som hade behövts. Hon har tagit hand om mig mer än hon har sett om sig själv. Jag ser på henne att hon är trött och vill att detta ska ta slut. Jag vill inte se min mamma släppa mera tårar pågrund av mig. Det gör för ont i mitt hjärta, mer ont än det redan gör.

''Mum, i love you to. But please, You have done so much for me already.''

''I don't care, Caitlyn. You are the most importen thing I have and I can't loose you. I want you to feel good and smile again.'' Jag log svagt och kramade om henne. Hon är min hjälte och min förebild. Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne. Jag hade antagligen legat avsvimmad någonstans i något dike.

''It just hurts so bad. Everything does and not just it with Zayn. I met Niall and now i got bad dreams about him leaving me to.'' Varje litet ord jag fick fram kunde jag inte få ut utan att låta tårfärdig.

''I dont know him, but I'm sure he wont leave you. He came here to me, Caitlyn. He came here and asked after you. He looked really worried. He is different.'' Jag snyftade och log i hennes famn. Jag blev dock förvånad att han kom hit, det visste jag inte. Jag visste ändå att han var annorlunda. Jag trodde samma sak om Zayn i början, men Niall känns redan nu otroligt trygg att vara med. Han gav mig bra vibbar. Jag pratade mer med mamma och hon höll med att jag skulle ta och prata med honom och berätta läget för honom. 

 

Den kalla vinden smeker mina kinder och ger en lätt bust på resten av min kropp och ger mig en svag rysning. Mörket börjar sakta falla över lekparkens yta och skuggor skapas. Min blick fastnar på ett träd som har en form som ett hjärta på topparna och skuggan sakta faller över den. Grenarna svagt blåser runt och ljudet från bladet som stöter emot ekar i luften. Tankarna flyger runt i mitt huvud och jag vet inte längre vad jag tänker på. Jag vet inte vad jag ska tänka på och vad jag inte ska tänka på. Det känns som ingen andledning att tänka överhuvudtaget, jag kommer alltid tillbaka till ruta ett. Jag trodde för en sekund att jag hade klarat mig igenom den här situationen, den här svarta hålan. För den lilla sekunden, hade jag totallt fel. Var Niall verkligen tvungen att vara nära vän med Zayn? Allt bara rasade så fort jag steg in i det huset igen. Den sista gången jag var där, var när jag hjälpte Zayn att packa inför hans resa. Nu är han tillbaka med fem nya vänner och har inget minne av att han älskade mig. Jag har bara tårar kvar och det är ingenting jag vill tänka på. Minnena från mig och honom har jag gömt allra längst bak i huvudet och jag vill inte ha fram dem återigen. Hur tänkte han från första början. Han skulle vinna tävligen och sedan komma hem till mig och fortfarande älska mig när han har inte pratat med mig under hela den tiden. Jag vet inte varför, men jag är på ett sätt glad att det inte hände. Nu vet jag iallafall att jag har gjort någonting fel som gjorde att han inte ville prata med mig. Jag vill veta vad, jag vill veta vad som gick snett. Han lovade mig att inte glömma eller sluta älska mig. Löften är till för att hålla, eller?

 

Jag tittade tomt ut över gungorna som gungar fram och tillbaka väldigt löst ifall man kisar noga. Jag har aldrig trott på spöken och andar så jag sitter inte och är nervös över att det spökar. Jag vet bara att vinden är starkare på kvällen än mitt på dagen. 

Jag hör sakta fotsteg och tittar lugnt runt. Jag vill helst inte att någon ska se mig, jag vill bara vara själv. Jag hör en svag host som någon antagligen försöker dölja. Jag vänder mig mot ett träd där en skugga skapas snett bakom. Jag är helt säker att någon är här iallafall, det jag inte vet är vem det är. Magen börjar krypa ihop sig till en stor klump. Jag vet inte vem det är och det skrämmer mig. Jag vill helst inte att det ska vara någon av dem killarna. Speciellt inte Niall eller Zayn, det blir bara för mycket. Jag ser plötsligt en blond frisyr och en blyg kille smyga sig fram från trädet. Jag reser mig upp och jag vill bara springa härifrån och få vara för mig själv. Gräva ner mig själv i en grop och be någon hälla jorden över mig. Allting gör ont och jag gillar det inte. 

''Caitlyn, please.'' Jag stannar upp och vänder mig om. Niall står och kollar lidsamt på mig.

''Dont look at me like that.'' Jag vänder huvudet bort för att dölja mina tårar så mycket som möjligt. 

''Like what?'' Hans röst ekar mjukt i mina öron och jag vänder sakta tillbaka och möter hans blick.

''Like you know what I'm going through.'' En tår nuddar kinden och jag tar ett djupt andetag.

''I don't know that, but please tell me and maybe I will be able to help you more.'' 

''I don't want your help or anyones.'' Hans ögon går ifrån förhoppningsfull till besviken och jag börjar sakta ångra mig. Det här är första gången jag får ont i magen av någon annans besvikenhet.

''Okey then.'' Han vänder sig om och går ifrån lekparken. Mitt hjärta bultar snabbt och jag vill bara springa fram och krama om honom. 

''Niall,'' Han vänder sig om och höjer ögonbrynen och ser frågande ut.

''I really need your help. Specially your comfort.'' Jag såg hur hans ögon lyste av lycka. Mitt hjärta lättade och han gick snabbt fram till mig. Jag gick snabbt och mötte honom. Mina tårar rann nerför kinderna och jag vet inte om det var lyckotårar eller fortfarande tårar av sörj. Han lyfte sin ena hand och placerade den löst på min kind. Han tog sin tumme och strök under mina ögon för att torka bort mina rinnande tårar. Han log och gjorde detsamma med mitt andra kind och strök likadant under mitt andra öga. Jag snyftade till och log stort av lycka. Han tittade ner på mina händer och lade sina i mina. Han kramade till mjukt och mötte min blick.

''I will always be here for you, Caitlyn. Always.'' Mitt hjärta smälte av dem orden och av någon andledning trodde jag honom. Jag trodde på Zayn på samma sätt, men Niall hade en ärlighet i det han sade. Jag vill lita på honom. Han flätade in sina händer i mina och vi började gå vägen hem igen. 

 

''What did Zayn said?'' Stämningen blev plötsligt väldigt konstig och jag ångrar direkt att jag ställde den frågan.

''He said that he had stopped talking to you.'' Jag nickade frånvarande och fortsatte bara gå tyst. Niall stoppade plötsligt mig med sin arm.

''Caity, stop care what he says. You are worth much more than him, i guess you have already figure that out?'' Jag kollade bara på honom tomt.

''It is more easy to say it then do it.'' Jag trasslar mig ur hans händer och börjar gå. Jag blir irriterad när folk tror att det är bara och glömma allting. Att jag ska glömma Zayn, alla våra stunder och bara sluta bry mig om vad han säger om mig. Dem vet inte alls hur tufft det har varit och hur länge jag har bara legat och i stortsett inte vilja göra saker. Jag sa tillochmed en gång till min mamma att jag ville att hon bara kunde skjuta mig. Hon brast ut i gråt och jag ångrade mig direkt. Egentligen gjorde jag inte det, jag ville bara dö och försvinna. Jag kunde inte se min mamma gråta och ville inte göra en stor scen av det hela. Det var dock en stor scen redan. Mamma och Jess kämpade med att varje dag få med mig ut. Jess kom till mig, bokstavligt varje dag  för att bara få ut mig ur sängen iallafall. Niall kan inte bara be mig sluta bry mig. Det är mycket enklare sagt än gjort.

''I know, I'm sorry. I just can't stand seeing you like this.''

''Why not? We actully don't know eachother that well.'' Han blev chockad av min påhoppande kommentar och jag kollade ner i marken tyst.

''Sorry. I have to go. Thank you for everything.'' Jag log snett och skyndande mig hem. Jag vet inte vad jag skulle göra för att få allting att bli okej. För att få allting och kännas okej. 

It got quiet. I stood in the door opening with a soda in one hand and a bag of chips in the other. My eyes was big as golfballs and I was just all still. The silence after the door slamed, was huge. I turned my eyes from the door and to Zayn again.

''You know her?'' He looked down in the floor and he didn't said a word. He took a deep breath and after a while he faced the fair to meet our eyes. I walked totare him and stood now infront of him.

''Zayn. Talk to us. What was that?'' I pointed at the door where Caitlyn just run out of. The other boys putted their thing down at the floor and sat down in the couch. 

''We were together before I went to X-Factor.'' My eyes got even bigger then they before. You could think they were two big space ships if you look far away. Wait, what? Zayn and Caitlyn were a couple? Like in love?

''Why did you yelled at eachother now then?'' Liam asked who sat in the couch right next to us. I putted Zayn down beside me in the other couch. He bited his lip and again was all quiet.

''She hate me, okey?'' His voice were a bittle more louder then before but still kind of nervous and shy.

''Why does she hate you? Did you break up?'' He looked over at Harry and he, for the first time, had a really serious face. Except those times at the X-Factor when we were waiting for the results. Now he looked less nervous and more like he was angry or disapointed. 

''Not really.'' 

''What do you mean?'' I crumpled up my eyebrows. I didn't really followed what Zayn was telling us. He looked sad trough this whole thing. What did actully happend to him? Or them.

''I stopped talking to her.''

''While we were on the show?'' He looked up and bited his lip. He nodded weackly. 

''Why did you stop talking to her, Zayn?'' 

''I don't know. It seemed needed at the time.'' 

''And that is why she was mad at you out here and cried?'' He again nodded sadly. I got all this anger inside me. Caitlyn is the most amazing girl I have ever met. Besides, I have never felt like this before. How can he be the one who should be sad and be comfard? He wasen't the one who got his heart crushed when his love stopped talking to him just like that.

''You are idiot.'' The words fell out of my mouth and it dragged everyone's attention. 

''Niall-'' Liams sweet voice annoyied my ears. Why does he always have to be so nice? Zayn diched her like it was no biggie. Didn't they saw Caitlyn out here? Didn't they saw her tears run down her face? Something happend to her that made her feel crushed. How could I be the only one who saw that.

''No, stop. You were a idiot, Zayn. How come I'm the only one who noticed that?'' Everyone got quiet this time. My face showed anger and disapointment. I couldn't take this without talking to her.

''Apperently no one here gives a shit. I'm going over to her to talk to Caitlyn. Don't border call.'' I went fast out of the livingroom. I got my jacket and shuted the door so seemed like the whole house was shaking. I run down the stairs that went to the garden and then fast out of the garden also. I took fast steps to make it to her house quickly. I just wanted to hold her and never let her go. This was all my fault. 

 

I saw her house and the rhode seemed shorter now when I had things on my mind. I stopped right outside of her house and took a deep breath. What was I supposed to say to her? What if she also thought everything was my fault?

I slowly went totare the house. I reached for the doorbell and pressed. Fastly a woman with brown and curly, short hair opened the door. She seemed suprised when she saw who it was. I bet she don't want to talk to me.

''Hello, mam. I'm Niall and I know it was late but I wonder if I could talk to Caitlyn? She ran out of my friends house and she seemed really sad. I just wanted to see if she is okey.'' Her face looked sad and she turned her look down in the floor. She look up at me again and barley smiled.

''I would defently let you talk to her if she was home. But she is not.'' My heart stopped. What? I thought she went home? A tear run down my face and just stood there and wasen't able to say a word. Anything could have happend to her while I was talking to Zayn. This is all my fault, why didn't I just ran after her in the moment. Niall, you are the idiot now.

 

 

 

Killarna hade suttit och skrattat och pratat hela kvällen. Dem hade tillochmed pratat med mig väldigt mycket. Frågor om vad jag gillade att göra på fritiden till min favorit smak på ost ställdes. Jag hade inte umgåtts med dem direkt länge, men jag fick en känsla direkt. En behaglig känsla, en som spred lycka i hela min kropp. 

Zayn hade gett mig blickar lite då och då under kvällen. Jag hade bara skakat av mig den obehagliga känslan inom mig och fokuserade på att ha roligt. Alla var väldigt lätta att prata och skratta med, förutom Zayn. Det var något med blickarna han gav mig, något om att jag hade gjort någonting fel. Det var som om han hatade mig och att jag borde veta anledningen. 

''Guys, we can go and get some snacks and drinks in the kitchen.'' Dem nickade och alla ställde sig upp. 

''Can I help you?'' Jag kollade på Niall med ett leende. Han log tillbaka och han såg väldigt glad ut.

''No, we are fine. You can talk with Zayn at the time.'' Jag log svagt som svar och sedan utförde en suck när dem andra hade gått in i köket.

 

Zayn satt i soffan på andra sidan av soffbordet med en mördarblick mot mig.

''What are you doing here, Caitlyn?'' 

''Niall asked me in, but I will gladly leave if you want to.'' Jag log med en kaxig blick. Jag hade ingen lust att varken vara snäll eller glad mot honom. Han har inte gett mig något annat än tårar och saknad. 

''No, the other guys like you..  and I got no problem with you.'' Sa han den här gången tyst och blygt. 

''Yeah, I got that when you stopped talking to me and totally ignored me.'' Svarade jag med sarkasm i rösten.

Han vände upp blicken for hans knän och jag mötte den här gången en mer sårad blick. Vad har han att vara sårad över?

''You have no idea why I-''

''Ofcourse I don't! You completley stop talking to me!'' Jag hade ställt mig upp och höjt rösten en bit mera den här gången. Vad har han för ursäkt? Han lovade att aldrig lämna mig och det gjorde han. Tillochmed utan ett ljud.

''What is wrong with you?'' Den här gången hade han och höjt hans röst. Jag blev alldedes för chockad.

''Me? You were the one who broke you freaking promise about never let me go! You forgot me as fast as you leaved.'' Mina ögon fylldes snabbt upp med tårar. Sakta rann första tåren ner och sedan fortsatte resten av dem.

''Caitlyn, I'm so s-''

''What is going on here?'' Jag hörde en annan röst bakom mig och vände mig om. Där stod Niall och resten av killarna i chock och med chips och drickor i deras händer.

''Erhm, nothing. We just talked about things.'' Jag log försökande även om jag visste att det inte skulle funka. 

''Caitlyn, you yelled at eachother. What is going on, really?'' Jag kollade på honom med tårarna som fyllde mina ögon igen. Jag hade ingen lust och jag ville inte berätta allt det här för killarna ännu. Ingen av dem. Jag tog ett tag om min väska i soffan.

''Mom called me. I have to go home. See ya.'' Jag nästan sprang ut ur dörren. Jag slog igen ytterdörren och jag andades ut. Tårarna forsade ner för mina kinder och dem ville knappast sluta rinna. Jag joggade ner för trappan och ut ur trädgårnden. Jag ökade farten och bara sprang. Jag ville bort från det där huset. Jag ville hem och begrava mig föralltid och inte behöva möta verkligheten igen.

 

Vad hade Zayn tänkt? Att jag bara skulle förlåta honom efter det han gjorde? Han lovade mig att aldrig glömma mig. Han glömde mig lika fort som han lämnade mig. Jag förstår inte hur han hade mage till att bara sluta höra av sig och sedan börja prata med andra tjejer som ingenting hade hänt. Tekniskt sett har vi inte ens gjort slut. Jag förstår inte vad jag har gjort honom så att han tycker jag förtjänar det här. 

 

 

Vi bestämde oss för att ta en promenad efter middagen. Vi gick ut ur pizzerian och började gå mot parken, vilket var nära till både mitt hus och tydligen bodde Niall inärheten också. Han hade inte berättat vem han bodde med ännu, bara att han var hos någon vän till han. Han sa att den här killen bodde i närheten av mig. Den enda killen jag vet är Zayn, fast. Knappast kan Niall, från Irland, känna Zayn? Kom igen, Caitlyn. Det är inte möjligt. Niall känner ju antagligen någon annan här. Släpp det.

Tystnaden mellan oss var nästan lite som en pinsam tystnad men på samma gång, inte alls.

 

''Want to go anywhere special?'' Jag vände mig mot honom där den irlänska dialekten slank ut ur.

''Not really. There isn't a lot of special places here.'' Jag skrockade till och han visade ett glatt leende på sina läppar.

''Then do you want to come with me and meet my friends? They are really cool.'' Jag gav som svar ett leendé.

''If it is okey for them? I mean it is your friend who lives there right?'' 

''Trust me, he is okey with it. He asked me before If I could take you back. They wanted to meet you.'' Hans kinder ändrade till en mer rosa nyans.

''Wait, are you blushing?'' Han ryckte till och försökte på direkten gömma sina rosa kinder.

''No, I'm not.'' Kom orden snabbt ut. Jag skrattade till för hans, faktiska gulliga beetendé.

''Yes, you are, Niall! It is adoreble!'' Jag kunde inte sluta leé eller skratta. Jag har alltid tyckt det är enormt sött när en kille är generad.

Han tittade ner i marken och log snett.

''Niall, Come on. Being emberessed is not something to be emberessed about.'' Jag stannade till och skratt flög ut ur min mun.

''That just sounded wierd. But, you know what I mean.'' Jag halvjoggade efter honom igen och jag fick snabbt honom att leé och han nickade som svar.

 

Vi fortsatte rakt fram, eller iallafall jag.

''Caitlyn, wrong way!'' Jag hörde ett vackert skratt eka i mina öron och jag vände mig snabbt om. Niall stod på andra sidan gatan med ett stort glatt leende på hans läppar.

''It is this house.'' Han pekade glatt mot ett vitt, blått mellan stort hus. Jag fick en riktig syn på huset och mitt hjärta stannade. Det kan inte vara sant. Det får inte vara på riktigt. Jag skakade på huvudet, blundande och gnuggade i mina ögon. Jag tog ett djupt andetag och hoppades att när jag skulle öppna ögonen, skulle allting vara en dröm. Jag öppnade sakta ögonlocken och allt var precis som det var. En maddröm. 

''Caitlyn? What is it?'' Jag bara stod och stirrade på honom. Jag fick inte ut ett ord. Hur kan det vara möjligt att Niall känner Zayn av alla? Jag tänkte inte gå över vägen och in i det huset. Han sa att han var med sina vänner där och då var alltså en av dem Zayn. Jag tog ett djupt andetag. Jag var med Niall, och vad skulle Zayn kunna göra mot mig? Han kan ju inte direkt lämna mig igen om jag inte har någonting med honom. 

''Caitlyn, are you okey?'' Jag nickade och gav han ett löst leende och gick över vägen. Han kollade med en blick som skrek av bekymran på mig. 

''Are you sure? I can take you home otherwise.'' Jag log och skakade lätt på huvudet. Jag ska gå in där och umgås med Niall. Vad kan hända?

''No, it is okey. Lets meet your friends.'' Han sken upp i ett leende som jag kände att jag var tvungen att ge han ett tillbaka. Iallafall ett där det såg ut som om jag var glad. 

Vi gick in i trädgården och upp för trappan till yttedörren. Jag tog ett tyst andetag. Jag ville inte att han skulle märka för då skulle han förstå att någonting var fel. Jag har bara inte lusten att berätta hela historien för honom. Det skulle bli för obekvämt. Speciellt nu.

''Niall man!'' En okänd röst närmade sig när vi klev in i hallen. Den såg precis ut som den alltid sett ut innan.

Vita väggar med bruna detaljer. Sko hyllan på höger sida med flera par skor på. Den lilla vita spegeln hängde ganska långt ner på den vänstra väggen.

En ganska lång kille i Nialls ålder visade sig från en ände i huset. Han hade krulligt, mörk brunt hår och ett glatt leende. Han stod en stund och pratade med Niall innan han märkte lilla mig bakom dem. Han log snett och tog ett steg närmare.

''Hello, I'm Harry.'' Han sträckte fram sin hand och jag tog den artigt och skakade.

Hans leende glittrade av glädje och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.

''Hi, I'm Caitlyn.'' Niall avbröt våran ögonkontakt med ett putta löst bort Harry.

''Harry. You know what I said before.'' Han sade det med ett skämtsamt leendé. Vi gick in mot vardagsrummet. Jag visste egentligen alla vägar in till alla rum i det här huset, men jag ville mest få dem att tro att detta var en ny plats för mig. 

''Come on, Lou! I won, stop cheating.'' Rösten ekade i mitt huvud. Jag kände igen den rösten. Det måste vara.. Oh nej. Jag tog ett djupt andetag medans vi forsatte gå in till vardagsrummet. Jag gömde mig lite deskret bakom Niall för att inte synas. Jag ville inte dra för mycket uppmärksamhet av honom. Vad kommer han tänka när han ser mig? Det var han som slutade prata med mig och har inte sagt ett ljud efter det. Jag har varit idioten som faktiskt legat hemma och deppat över att det var han som lämnade mig. Det är egentligen han som ska vara en idiot, inte jag. 

''Caitlyn, this the other lads. Louis, Liam and Zayn.'' Killarna vinkade och log glatt medans Niall presenterade dem och sedan kom han till Zayn. Hans blick for upp först med ett glatt leende och sedan blev han snabbt seriös. Hans bruna ögon fångade min uppmärksamhet och det var som jag aldrig har slutat kollat i dem. 

''Hi.'' Han drog på läpparna till en gest som skulle förklara ett leende, men han såg inte direkt glad ut.

''Hi.'' Sa jag tyst och försökte se någonlunda glad ut. Hans blick fick mig att smälta men samtidigt få ångern inom mig att börja bubbla på nytt. 

 

''So what are you wearing?''

''Huh?'' Jag kollade upp mot Jess som satt lutad mot min garderob i andra änden av min säng. 

''On the dinner?'' Jag nickade tillbaka som svar att jag hade kommit tillbaka. Jag tittade ner i min mobil igen.

''I don't know, just something easy.'' Jag såg i ögon vrån att hon reste sig upp och gick mot min garderob.

''I think I know exactly what you can wear.'' Jag tittade på henne med en blick som väntade på svar. Hon stod och grävde lätt med händerna i lådorna. Hon fick plötsligt ett stort leende och tog ut någonting svart. Hon kastade den emot mig. Jag rätade upp den och såg en svart hög kjol. Den var väldigt enkeln men ändå ganska söt. Jag log ett snabbt leende och nickade långsamt. Jag hade inte ens en aning om att jag hade kvar den här kjolen. Jag vände min blick upp igen till Jess. Hon stod fortfarande och letade efter någonting. Hon fick igen det stolta leendet när hon hittade ett till plagg. Hon stängde garderoben och kom fram till mig men den här gången ett brunt plagg. Hon rätade upp det och visade mig en enkel brun T-shirt.

''It would be really cute with a broun belt also.'' Hon log mot mig och jag nickade som svar.

''What do you think?''  

''I guess it will work.'' Jag avfyrade ett leende mot henne och ställde sig upp åter igen.

''Then come on, we have to get you ready.'' Jag for upp med hennes armkraft och sedan var vi igång med att locka håret och klä på mig. Jess har alltid varit den som haft som roligast när hon får göra iordning personer. Party-pinglan.

 

En stund efter ett tag tid fixning, plingade det på dörren. Jag gick snabbt ner för trappan för att öppna. Jag öppnade snabbt dörren och ett leende spred sig på mina läppar.

''Hi Caitlyn.'' Utanför stod Niall fruktansvärt glad. Jag släppte in honom och sa att jag bara skulle fixa det sista. Jag sprang upp i rummet och meddelade Jess att han var här. Hon blev oehört glad och övertalade mig att hon skulle få träffa honom.

''No embarissing buisness now, Jess.'' Viskade jag lågt till henne när vi gick brevid varandra nerför trappan igen.

''Promise.'' Hon blinkade med ena ögat och så fort hon kom ner gick hon fram till Niall. Jag himlade med ögonen.

''Hi, I'm Jess. I have heard a lot about you.'' Hon flinade retsamt och han stod där som ett glatt frågetecken.

''Hi, I'm Niall and I haven't heard anything about you. Sorry.'' Han skrattade till och jag fick ett leende på mina läppar. Efter att jag sagt hejdå till mamma och Jess har skämt ut mig tillräckligt med en massa historier om att jag snackat om Niall, tyckte jag det var dags att gå iväg och äta. 

 

''What do you think about pizza?'' 

''Pizza works perfect. I love it!'' Niall fick ett stort leende på hans läppar och han såg väldigt glad ut från mitt svar.

''Yes!'' Jag skrattade till och hela vägen till pizzerian gick vi och pratade på om allt möjligt.

Vi kom in i restaurangen och det var inte så mycket folk, så vi fick bord direkt. 

 

''Niall, just so you know. All those stories Jess told you aren't true.'' Han skrattade till.

''Oh, really? I thought that you were in love with me since first sight.'' Den här gången skrattade vi ihop.

''Sorry to dissapoint you, but I wasen't.''

 

''Hello, and welcome to Bradford Pizza and Pasta. What can I get you this evening?'' Vi båda vänder blicken till en ganska ung kille i en svart T-shirt med 'Bradford Pizza and Pasta' tryck och svarta jeans. Han såg ut som att vara runt 30. 

''I think I will take the one with the salami..'' Han nickade med ett leende.

''The Bredly?'' Jag nickade glatt.'' Han skrev ner på sitt lilla block han hade i handen innan han vände blicken till Niall. 

''I will take the same, thanx.'' Han avfyrade återigen ett leende.

''The food are coming soon.'' Han vände sedan lugnt på klacken och gick mot köket. Niall berättade en massa historier om när han var liten och att han egentligen är från Irland.

 

''But Ireland is pretty far away, have you moved here?''

''Not here to Bradford, I'm actully living now in London. I'm with my friends on vaccation and one of them lives here. It's almost where you live.'' Jag blev förvånad. Det är inte många killar som bor där jag bor, förutom Zayn. Men han kan ju knappast känna honom. Hur skulle lilla Niall från Irland känna Zayn? Omöjligt.

''That sounds fun. How long are you staying?'' 

''For another week, i think.'' Han log stort och jag log tillbaka. Detta var en bra början på det här sommar lovet. 

 

Jag tackade och gick ut ur restaurangen. Min familj har varit kunder hos dem sedan lång tid tillbaka. Dem visste istortsett vad vi vill ha när vi kommer in. Det är som tankeläsning. 

Jag promenerade den korta vägen tillbaka. Jag kände hur påsarna sakta gled ur mina händer och jag fick greppa ett nytt tag om dem. Jag har aldrig varit bra på att bära tunga påsar och jag märkte hur handflatorna ändrades till röda. Jag var tvungen att återigen greppa ett hårdare tag. 

 

Sommarblåset blåste löst i mitt lockiga bruna hår. Den gick igenom min tröja och jag fick en liten rysning trots att det var sol och eftermiddag. Jag övertalade mig själv att jag snart var hemma, där jag kan släppa påsarna längtansfullt. Jag svängde in på min gata och där var det fruktansvärt tyst. Jag antog att det var den här tiden alla barnfamiljer var inne och åt middag. Jag vände blicken mot en liten lekpark på höger av vägen. Det var en liten stig in mellan husen ch där fick man en syn av den gamla lekparken. Jag kisade med ögonen för att se vad som döljde sig där borta. Jag fick en glimt av en en person som jag såg bekant ut. Det blonda håret stack upp i luften som en quiff och den blåa tröjan lyste i eftermiddags ljuset. Personen vände sig om och fångade min blick. Det var den killen jag träffade för några timmar sen. Vad hette han.. Niall, just det. Niall! På andra sidan av honom stod en kille som såg ut att vara i samma ålder. Den okända personen hade, vad det såg ut som, brunt lockigt hår. Jag skakade tillbaka mig till verkligheten och märkte att jag hade stannat och stirrat. Mina känder blev sakta röda och som tur var ingen i närheten för att märka. Jag började snabbt promenera åt det hållet jag var påväg till. Jag hade blicken i marken eftersom jag var fortfarande generad och vill inte möta någon. Jag kände ett slag i pannan och jag kände en duns i svanskotan.

''Second time we meet and the second time you walk into something today.'' Rösten skrattade roat och jag vände mig om. Den blonda killen stod med ett stort leende i hans ansikte.

''I though we agreed that we both bumped nto eachother?'' Jag flinade och ställde mig upp. Jag kände hur det dunkade i huvudet och jag försökte dölja smärtan med att hålla min hand på det onda stället. Jag kollade runt och fick ut en tyst suck.

''Damn it.'' Svärde jag tyst och satte mig på knä. Jag började snabbt plocka upp all mat och lådor som hade rasat ut när jag ramlade. Jag fick lite små panik, mamma och pappa som var så sugen på kina mat och nu har jag sabbat allting. 

''Let me help you, Caitlyn.'' Killen vid namn, Niall satte sig brevid mig och började hjälpa mig plocka upp.

''You don't need to. I got this.'' Jag log tackande för att han försöker. Han skrattade till.

''Yeah, I see that.'' Jag himlade med ögonen och lät honom hjälpa mig iallafall. Det blir mindre pinsamt. Det är andra gången bara idag jag ramlar inför en främling. En främling som faktiskt ser bra ut och är väldigt snäll. Vi hade fått upp dem sista kartongerna i påsarna. Jag reste mig upp och tog ett grepp om dem fuktiga påsarna som hade blötts ner av sopporna. 

''Thank you for the help, Niall. I really have to go now.'' Jag vände klacken och började gå sista biten hem. Jag hörde fotsteg närma sig mig och snart dök ett blondt hår upp brevid mig.

''Let me take you out.'' Jag stannade upp. Jag blev överraskad av frågan att han hade precis frågat ut mig. På en dejt.

''On a date?'' Frågade jag i ett fortfarande överraskande tillstånd. 

''If you want it to be, otherwise we can do it as friends. Just let me get to know you.'' Jag log ett generade leende.

''Listen, Niall. I'm not ready for something right now. Even if it was adoreble for you to ask but I have to say no. But maybe as friends. Someday.'' 

''I know you won't do it. Not to be irritating but you are kind of own me that.'' Mina ögonbryn höjdes upp och nådde min panna.

''Own you? For what?'' Han fick ett filuright leende ipå hans läppar ioch han bet sig i läppen.

''Well, I have helped you twice today when you fell infront of me. I didn't laugh or was mean, i helped you.'' Jag skrattade till. 

''Okey, you are right. But as I said, not a date. Only as friends, you seem a bit intresting also.'' Jag blinkade och bet mig i läppen. Hans leende förstorades och var över hela hans ansikte. Hans ögon glittrade och han bet sig snabbt och löst i hans underläpp.

''Great. Tomorrow night?'' Jag nickade.

''Sounds good, See ya.'' Jag promenerade därifrån och mot mitt hus återigen. Den här gången med ett stort leende på läpparna. 

 

''Operation dinner-with-hot-guy, check! xx'' Jag klickade på sänd och jag kunde se mig framför hur Jess jublade när hon såg smset, som hennes seger.

''I knew it!! When and where? ;) xx''

''But only as friends!! Tomorrow night, and actully I have not a clue where.. haha xx'' Samtidigt som jag knapprade in svaret fick jag i tanke att jag har ingen aning vart vi ska gå. Jag hoppas det är någonstans i Bradford. Jag menar, inte in ända till London eller? Nej, Caitlyn. Tänk inte för mycket. Det är inte direkt som han ska kidnappa och våldta dig. 

''Right, as friends.. ;) Guess we will have to c tomorrow then! xx'' 

''We..?xx''

''Stupid, I'm going to help ya with your clothes!! What did ya think??xx''

''Ofcourse, how can I miss that?xx'' Jag små skrattade åt henne. Jag kom in säkert i huset och mina föräldrar hade inte blivit arga alls. Dem visste att jag var klumsig, vilket dem kallar mig, så dem sa att det inte var någon fara. Vi satte oss ner vid matbordet och högg in. 

 

 

Jag gick in genom dörren till det träinredande cafeét och möttes av en glad Jessy.

''Hey Jess.'' Jag gav ifrån ett glatt leendé och satte mig ner mittemot henne.

''Hi. I have already ordered so you can go and order your stuff if you want to.'' Hon slurpade lite av sitt kaffe.

''Sure. And I'm sorry I got late. My music-walk got interrupted by a guy.'' Jag ställde mig upp och tog den korta metern det var fram till kassan. 

''Wait, a guy? What kind Caity?'' Hennes förvånande röst fick mig att skratta till.

''Some blond guy named Niall.'' 

''A caramell latte, please.'' Sa jag till kassörskan med ett leendé. Hon slog in det i kassan och gav mig latten. Jag lade pengarna på bänken och bad henne behålla växeln. Hon tackade med ett glatt leende och hälsade mig en bra fortsatt dag. Jag gick tillbaka till min plats och Jess som verkade fortfarande vara i chock.

''So you just decided to talk to a stranger instead of coming to me?'' Hennes mun ändrades till ett skratt och detsamma gjorde min.

''No, no. When I walked I listened to some music and started danced around. I closed my eyes to enjoy the music and from nowhere I was on the ground. Apperently we had walked into eachother. No big deal, Jess.'' Jag tog en klunk av min latte och hon gav ifrån sig ett hån leendé. 

''Was he hot?'' Hennes hån leendé lyste över hela henne. Jag himlade med ögonen och kunde inte ro för att mina läppar drogs till en leende. Jag bara kollade på henne istället för att ge ett svar.

''Well, Caity. Was he?'' Jag suckade roat och tog en slurp av min latte som ett svar.

''Okey, he was pretty cute. So, as I said. No big deal.'' 

''No big deal? You have a shot here girl!'' Jag skrattade till med blicken fast på henne.

''A shot? I don't think so, Jess.''

Vi var klara att gå. Vi tackade för det goda kaffet och vi gick ut ur cafeét. Vi gick på trottoaren i småstaden förbi en del små affärer.

''Why not? You need to get over him, Caity. I know I always saying that to you, but it is because I see how crap you feel. And I don't like seeing you like this. It hurts me.'' Jag stannade upp och kollade på henne. Min blick gick rakt igenom hennes ögon. Mina ögon tårades sakta upp. Jag ville inte ha det här samtalet, även om jag visste att hon hade rätt. Jag började gå emot hem igen, när hon stoppade av att ta tag i min arm. Hon drog mig snabbt in en kram och jag snyftade tyst.

''Caitlyn. You know I'm right, you just have the welling to admit it.'' Jag nickade löst. Jag drog mig loss ur kramen och log ett svagt leende när våra blickar möttes.

''I know. Can we stop talking about this now?'' Hon gav ifrån sig en suck och hann ikapp mig.

''Now tell me why you don't have a chance with him.'' 

 

''I just don't think he is into me.'' Jag svängde in på min gata och Jess stannade upp bakom mig.

''I think he is. Find out and call me later.'' Hon blinkade med ena ögat och sedan skildes hon ifrån mig med ett hån leende i ansiktet. Jag skakade på huvudet och fortsatte gå min gata. 

 

Jag satte på musik på mobilen och satte i hörlurarna i mina öron. Musiken flödade i mina öron och jag dansade runt i mina tankar. Jag bestämde mig för att inte dansa runt på gatan, eftersom nu är det mer folk ute än det var innan. Klockan är runt 4 och det är eftermiddags trafik. Min musik avbröts av ett samtal av mamma.

''Hi mum.'' 

''Hi darling, what are you up to?'' Jag öppnade grinden till våran trädgård och gick in.

''I just came home from a coffee at Tree House with Jess. And you? Did the glfing went well?'' Jag fiskade upp mina nyklar till huset och låste upp. 

''Oh, sounds fun. Yes, it went well. I want to ask you for a favor, you aren't busy are you?'' Jag hängde av mig väskan och gick in till vardagsrummet. Jag slängde mig i soffan för att fortsätta samtalet.

''It depends. If chilling is a choice then yes, I'm busy.'' Jag log mot telefonen. Ett skratt hörde från andra sidan av luren.

''No, actully it don't. Me and dad thought that we could eat some chinesee-food as lunch. So I wonder if you could be kind and go and fix it? We drive the other way so it would take extra time and you know how your dad is when he is hungry.'' Hon gav ifrån sig ett till skratt och stönade till när pappa slog till henne löst på armen. Jag gav ifrån mig ett skratt. Mina föräldrar är faktiskt väldigt löjliga. Dem verkar vara väldigt tråkiga men egentligen är dem som små barn och jag trivs oftast väldigt bra tillsammans med dem.

''Ofcourse mum. The usual?'' Jag reste mig slött upp ur soffan och förberedde mig för att gå ut igen. 

''It will be great. See you at home, love. Bye.'' 

''Bye, say hi to dad.'' Jag lade på och gick ut och låste efter mig igen. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Mitt internet är sådär, så tyvär blev det inga bilder i dagens kapitel. Men en del är bra nog, right? :)

Hej på er alla btw! 

 

 

 

 

 

Min sömnlösa sömn väcktes till liv av ett, vilket kändes som, ett väldigt irriterande vibrerande. Jag öppnade ögonlocken som två tons tunga stenar. Jag satte mig långsamt upp. Det kändes som om jag bärde min egna kropp, precis som om den var gjord av betong. Jag sträckte mig efter min mobil och tog löst tag i den. Min arm skönk tillbaka till sängen och jag drog med fingarna på displayen för att kunna låsa upp den. Ljuset skärde i mina ögon. Jag vände blicken tillbaka till skärmen, med en gammal bild på mig och Zayn som bakgrundsbild. Jag visste att jag skulle vänja mig med ljuset, jag har bara inte vänt mig med bilden. Jag tog ett djupt andetag och öppnade det som orsakade vibrationen. Jessy hade messat och jag läste tröttsamt igenom det. 

''Hey, hope u slept well. Thought we could take a coffee at Treehouse 2 am?xx'' Jag log smått. Om hon bara visste hur dåligt jag hade sovit och vem som hade hälsat på mig. Precis som vanligt. Det räcker att jag skriver att jag haft en maddröm, då vet hon vad jag menar. Jag har haft dem drömmarna ofta och hon känner mig nu.  Jag kollade upp mot klockan. Den stod på 12:25. Det blir bra, ungefär en timme att göra iordning mig om jag inkluderar frukosten den närmsta halvtimmen. Antagligen kommer det ta ett tag att komma ur sängen. 

''Hi love. Don't even wanna talk 'bout it.. and yes, 2 am is great. xx'' 

Jag steg upp ur sängen med en viss tid avskakning av nattens besök. Jag fick på mig ett par jeans och en baseball jacka med en vit tisha under. Jag gick ner mot köket för att iallafall få i mig en macka. 

 

Jag stängde dörren och låste den med nyckeln. Den här tiden på dagen brukar mina föräldrar alltid åkt iväg för att golfa. Jag förstår inte passionen för golfing så att man åker iväg vid 7 på morgonen. 

Jag hängde min väska tvärsöver min bröstkorg. Jag stoppade ner nycklarna i ytterfacket och knäppte igen den. Jag gick med lätta steg mot Treehouse. Vi bodde en liten bit utanför centrum av Bradford men det var inte långt att gå till restaurangerna och allting annat som finns där. Jag kollar runt med blicken. Allt verkar vara som vanligt. Vuxna och deras vänner sitter ute på deras gräsmatta i solen och dricker deras förmiddags kaffe. På andra sidan vägen är det en man runt 30 årsåldern och antagligen hans son, som ser ut att vara i 5 årsåldern. Ju närmare jag kommer ser jag klarare och klarare. Det är mina grannar. Logan och hans pappa, Stephan. Vi har bott nära dem i snart 5 år. Iallafall Stephan och hans fru. Logan kom till världen strax efter dem flyttade hit och han har varit som min lillebror hela tiden. Jag kollar över vägen och tar steg mot deras hus. 

'''Hi Logan. How is it going with the biking? Haven't you fell yet?'' Skämtade jag med den lilla killen med brunt, krulligt hår. Han log stort mot mig som svar.

''No, I haven't falled. Right dad?'' Han vänder sig om med ett leendé mot Stephan. Han småskrattar och sedan vänder blicken mot mig.

''How are you doing now, sweetheart?'' Jag ler snett och möter hans blick.

''I think it is getting better. Feels I'm on my way now.'' Jag ler mer försäkrande åt honom och han avfyrar ett lätt leende tillbaka. Mamma och pappa har pratat mycket med honom när jag istortsett missat världen. Jag har haft mina samtal med honom också. Jag har märkt att han är väldigt lätt att prata med. Jag litar på honom. Han är som en storebror för mig. 

''That's great. Are you going somewhere?'' Han nickar mot min väska och jag nickar som svar.

''Jessy asked me to take a coffee at Tree House. So I think I will be going now. See you later.'' Jag ler mot honom och han hälsar hejdå.

''Take it easy now, Log!'' Vinkar jag åt lillkillen och han ler stort som ett svar. Han vinkar tillbaka och jag går iväg mot Tree House med ett leende på läpparna.

 

Sista biten kändes så lång vilket den egentligen inte är. Knappt en kilometer, det tar iallafall 20 minuter att gå. För att fördriva tiden satte jag i mina hörlurar i mobilen och i mina öron. Jag knapprade på 'Mama Do The Hump' med Rizzle Kicks. Det är en av mina favoritlåtar och får alltid mig på strålande humör. Jag började med mina armar vifta runt dem i luften och tippade runt på mina tår. Jag stängde ögonen och lät energin skina genom kroppen. Jag kände plötsligt något hårt emot mig och nästa gång jag öppnar ögonen ligger jag på marken.

 

''Oh shit! Are you okey? I'm so sorry!'' Rösten är ingen bekant och personen är verkligen inte härifrån. Det hörs direkt på dialekten. Jag kollade upp. Min blick mötte ett par kristall blåa ögon. Dem glittrade i solen och det blonda håret blåste lätt i sommarblåsten. Jag ställde mig upp försiktigt och tog inte ifrån blicken från dem blåa ögonen. Jag tog på mig min mössa löst och hängde tillbaka min väska på min axel.

''Hey, are you okey?'' Hans hand började vifta framför mina ögon. Jag väcktes ur mina tankar.

''What?'' Sa jag försiktigt som svar på hans fråga som jag faktiskt inte kom ihåg. Jag såg bara att han sa någonting, men jag hörde ingenting.

''I asked you for the second time if you are okey. So are you?'' Småskrattade han och avfyrade ett leende. Det sken upp och det smittade av sig på mig.

''Oh, sorry. I was in my own thoughts. and yes, I'm okey.''  Jag log snett och kollade in i dem ögonen som hade fångat min blick från första början. 

''Yeah, I noticed that. Sorry I bumped into you, I was in my own thoughts also.'' Han gav återigen ifrån sig ett skratt som betraktades som vackert i mina öron.

''It wasen't your fult. I was jumping aroung and had my eyes closed. So, I should be apolegize for bumping into you.'' Jag småskrattade lite och bet mig i läppen. Han sträckte fram sin hand med ett leende.

''We are even then?'' Jag tog handen och nickade.

''I guess so.'' Hans blick mötte min och för en stund stod vi båda förstenade och bara undersökte varandras ögon.

''Well, I should had meet up with my friend like five minutes ago. I need to go. Nice to bump into you.'' Jag log snett och gick förbi han. Jag kom inte långt innan hans röst stoppade mig.

''I didn't got to know your name!'' Jag stannade och log stort. Jag vände mig om halvt och avfyrade ett glatt leende. 

''Caitlyn. And you bumper?'' Han skrattade åt mig svar och sedan öppnade munnen med ett glatt leende återigen.

''Niall.'' 

''Hope to see you around, Niall.'' Jag vände mig om för att börja gå igen.

''The same to you, Caitlyn.'' Den främmande dialekten kittlade mig i mina öron. Jag promenerade sista biten till Jessy och kände mig fruktansvärt glad idag. 

Jag satte mig hastigt upp med tårarna rinnandes ner för kinderna, precis som ett vattenfall. Jag andades kort och snabbt medans jag försökte förstå vad som precis hade hänt. Jag tog ett djupt andetag och samlade mig själv. Jag hade precis haft en dröm om Zayn. Mer som en flashback. Allting som jag hade drömt om, var det det som hände innan han lämnade mig den dagen. Den dagen är en dag jag aldrig kommer glömma. Mina ögon tåras snabbt upp igen. Den här gången låter jag tårarna bara rinna och rinna. Han sa att han aldrig skulle glömma mig. Han lovade att komma tillbaka innan jag visste ordet av. Han lovade att aldrig låta mig gå. Det är precis vad han har gjort nu. Han gav mig löften som han inte höll. Mitt hjärta bultade snabbt och kort, likadant som min andning. Trots att jag hade lugnat ner mig någonlunda just nu, var jag fortfarande skakad. Jag hade velat glömma honom. Inte komma ihåg hur han lämnade mig. Jag ville inte ens komma ihåg hur han kysste mig. Eller varken hur han höll om mig. Det gör för ont. Det gör ont eftersom jag vet att han aldrig kommer kyssa mig sådär igen eller hålla om mig precis som han gjorde. 

Jag vill inte veta av vad han gör längre. Jag vill inte veta av vart han är. Jag är rädd att bli fast vid honom och fortsätta ha hoppet om att han en dag kommer komma hem igen och hålla om mig. Jag vet nu, att det kommer han inte. Jag har gett upp hoppet. Jag villl bara glömma honom. Jag ska leva livet, utan Zayn. Jag ska försöka ta alla råd som Jessy har gett mig. Mitt hjärta kommer alltid vara hans att behålla, men mitt huvud säger att jag ska släppa honom. Jag vill inte ha mera sömnlösa nätter medveten att jag inte har han att hålla om när jag vaknar ut maddrömmen. Den här är den sista. 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

''Caitlyn!'' Jag hörde en bekant röst från trappan och fotsteg som närmade sig toppen av trappstegen. Jag stängde snabbt igen min dagbok och i samma fart med den upp på hyllan, som satt precis ovanför mig. 

''Are you writing about him again?'' Jag vände mig om mot dörröppningen. Jessy stod lutad med sin höft mot kanten på dörren och med armarnai kors. Hon log sitt busiga leendé.

''Hi Jessy.'' Svarade jag som försök att byta ämne. Jag ställde mig upp från skrivbords stolen och gick mot sängen. Jag slängde mig mjukt och hamnade med ansiktet ner i min kuddmassa. Jag har alltid mellan 5-8 kuddar i sängen. Även när jag sover. Jag tycker det är skönt att bara få gosa ner mig i en hög med mjuka kuddar.

''I thought we agreed that you should move on. Atleast try to.'' Jag tog upp huvudet och vände min blick mot den blonda, lockhåriga tjejen med ljusrosa läppar. Hon gick fram sakta till skivbordet och satte sig ner på stolen. Jag kollade ner mot kuddarna igen. 

''Easier said then done.'' Mumlade jag tyst, men tillräckligt högt för att hon skulle höra imellan kuddarna. 

Hon blev tyst en gång. Jag rullade runt så jag låg på min rygg och med blicken fast i taket. Det finns en liten prick mitt på taket, som jag brukar fästa min blick på, när jag bara ligger här och tänker.

''Caity, You haven't been out for a while. Come on, lets go out.'' Hon ställde sig upp och räckte handen till mig. Jag bara kollade på henne.

''Where?'' Frågade jag snabbt och nyfiket.

''If you want we can go and see a movie. They have this special-thing, so they are showing Dear John this weekend.'' Hon gav i från ett glatt leendé. Hon visste att jag älskade den filmen. Jag kan bara inte få nog av den.

''They do?!'' Jag studsade upp ur sängen och satt och hade ett stort leendé på mina läppar. Jessy nickade glatt tillbaka och små skrattade åt mig. Även om jag inte har haft humöret uppe på topp det senaste, så är den filmen alltid min räddning. Av någon andledning blir jag så glad av den, samtidigt som den är sorlig på alla sätt och vis. Jag har bara alltid haft den som min hjälp, mitt kall ungefär. 

''Well, come on then!'' Jag ställde mig upp från sängen och gick emot min garderob.

''Maybe I should change to real clothes instead of my softdress?'' Jag tittade ner på min rosa mjukis dress och jag mötte Jessys blick suckandes. Hon gav ifrån sig ett skratt som svar. Hon nickade samtidigt hon öppnade min garderob. Mina kläder hängde hej och hå. Dem var verkligen överallt, mamma hade rätt. Jag tog fram ett par svarta slitna jeans och ett vitt linne. Över det drog jag på mig en röd,svart stor skjorta. Jag packade ner min plånbok, min mobil och min skinnjacka i en svart väska. Jag tog med mig jackan om det skulle bli lite kyligare senare framåt kvällen. Jag gick efter Jessy glatt ut ur huset. 

''Mum, Me and Jessy are going to see a movie. They are showing Dear John this weekend. Is it okey?'' Jag kikar in med huvudet i öppningen mellan hallen och vardagsrummet. Mamma vänder blicken mot mig och ler stort.

''Ofcours it is. Just promise to call me when you are on your way home so I will know that you are safe.'' Jag nickar och går ut mot hallen. Jag böjer mig ner och tar tag i mina vita converse och trycker i foten. När jag är helt uppe i att knyta mina skor hör jag mammas röst från vardagsrummet.

''Don't be out to late, girls!'' Jag ropar tillbaka att vi är hemma igen innan dem ens märker om att vi gått. 

 

''Two tickets to Dear John, please.'' Jag räcker fram pengar och kassörskan nickar. Hon räcker fram två bio biljetter och ger oss ett snällt leendé. Vi ler båda tillbaka och går sedan in mot biosalongen. 

 

''This is probably the hundreded time I say this, but wow, that movie is amazing.'' Utbrister jag påvägen ut ur salongen med tårfyllda ögon.

''101 now.'' svarar Jessy retsamt. Jag skrattar åt henne. Jag öppnar dörren och vi går ut från Bio:n. 

''I'm starving, Jess. Want some Subway?'' 

''You know me to well, babe.'' Vi vandrar emot restaurangen och sedan äter vi oss mätta. Promenaden hem var en skön promenad med skratt och bara normala samtal. Jess är perfekt att prata med om man vill få tankarna på något annat. Hon kan komma på det mest onormala ämnet från ingenstans, närsomhelst. Vi skiljs åt vid mitt hus och kommer överrens om att vi ska ses imorgon också. 

''Dear Diary, today it was exactly one year since he left me. I know the past year, I have wrote a lot about him. But the truth is, I have a hard time to try living without him. By the way it dosen't work that well. He told me that he had a lot stuff going on with the band, and that is why he couldn't be with me anymore. Even if he said that to me, he still had hooked up with other girls on the way. No, I'm not a crazy girl who stalking him. I have told everything about him to Jessy. When she found things about him, she always showing me. Apperently he is some kind of band, actully I don't know what the band names are. The articles are always just about him. I have told her I actully don't care, but I know she can she right thruw me and know that I do care. But I can't get him off my mind. He was all that I had, before I met Jessy and now I only got her. She have tried to hook me up with other guys but it just dosen't work. To be honest, they are to far away like him. Jessy keep telling me that I have to let go and move on. It is just.. that it easy said then done. He was my everything. My life. My bestfriend. Love of my live. Now: He don't even talk to me, he never calls or text. It's not easy to forget him. Not when I'm still here in Bradford. Alone. 

 

Me, Caitlyn Destany Williams, will never forget you Zain Jaawad Malik.''

 

Den här novellen, eller rättaresagt en roman (försöker leka smart tho, hah.) handlar om Zayn, i huvudpersonen och Caitlyn. Några år innan X-Factor var dem ett par. Dem delade allting tillsammans. Glädje, sorg, minnen och leendén. Efter X-Factor slutade han höra av sig. Nu, ett år efter allt hände, försöker Caitlyn ännu en gång glömma honom. Men hur lyckas det när hon omedvetande, följer med Jessy, hennes bästavän för att se ett speciellt band. Vilket råkar vara hans band.