Den kalla vinden smeker mina kinder och ger en lätt bust på resten av min kropp och ger mig en svag rysning. Mörket börjar sakta falla över lekparkens yta och skuggor skapas. Min blick fastnar på ett träd som har en form som ett hjärta på topparna och skuggan sakta faller över den. Grenarna svagt blåser runt och ljudet från bladet som stöter emot ekar i luften. Tankarna flyger runt i mitt huvud och jag vet inte längre vad jag tänker på. Jag vet inte vad jag ska tänka på och vad jag inte ska tänka på. Det känns som ingen andledning att tänka överhuvudtaget, jag kommer alltid tillbaka till ruta ett. Jag trodde för en sekund att jag hade klarat mig igenom den här situationen, den här svarta hålan. För den lilla sekunden, hade jag totallt fel. Var Niall verkligen tvungen att vara nära vän med Zayn? Allt bara rasade så fort jag steg in i det huset igen. Den sista gången jag var där, var när jag hjälpte Zayn att packa inför hans resa. Nu är han tillbaka med fem nya vänner och har inget minne av att han älskade mig. Jag har bara tårar kvar och det är ingenting jag vill tänka på. Minnena från mig och honom har jag gömt allra längst bak i huvudet och jag vill inte ha fram dem återigen. Hur tänkte han från första början. Han skulle vinna tävligen och sedan komma hem till mig och fortfarande älska mig när han har inte pratat med mig under hela den tiden. Jag vet inte varför, men jag är på ett sätt glad att det inte hände. Nu vet jag iallafall att jag har gjort någonting fel som gjorde att han inte ville prata med mig. Jag vill veta vad, jag vill veta vad som gick snett. Han lovade mig att inte glömma eller sluta älska mig. Löften är till för att hålla, eller?

 

Jag tittade tomt ut över gungorna som gungar fram och tillbaka väldigt löst ifall man kisar noga. Jag har aldrig trott på spöken och andar så jag sitter inte och är nervös över att det spökar. Jag vet bara att vinden är starkare på kvällen än mitt på dagen. 

Jag hör sakta fotsteg och tittar lugnt runt. Jag vill helst inte att någon ska se mig, jag vill bara vara själv. Jag hör en svag host som någon antagligen försöker dölja. Jag vänder mig mot ett träd där en skugga skapas snett bakom. Jag är helt säker att någon är här iallafall, det jag inte vet är vem det är. Magen börjar krypa ihop sig till en stor klump. Jag vet inte vem det är och det skrämmer mig. Jag vill helst inte att det ska vara någon av dem killarna. Speciellt inte Niall eller Zayn, det blir bara för mycket. Jag ser plötsligt en blond frisyr och en blyg kille smyga sig fram från trädet. Jag reser mig upp och jag vill bara springa härifrån och få vara för mig själv. Gräva ner mig själv i en grop och be någon hälla jorden över mig. Allting gör ont och jag gillar det inte. 

''Caitlyn, please.'' Jag stannar upp och vänder mig om. Niall står och kollar lidsamt på mig.

''Dont look at me like that.'' Jag vänder huvudet bort för att dölja mina tårar så mycket som möjligt. 

''Like what?'' Hans röst ekar mjukt i mina öron och jag vänder sakta tillbaka och möter hans blick.

''Like you know what I'm going through.'' En tår nuddar kinden och jag tar ett djupt andetag.

''I don't know that, but please tell me and maybe I will be able to help you more.'' 

''I don't want your help or anyones.'' Hans ögon går ifrån förhoppningsfull till besviken och jag börjar sakta ångra mig. Det här är första gången jag får ont i magen av någon annans besvikenhet.

''Okey then.'' Han vänder sig om och går ifrån lekparken. Mitt hjärta bultar snabbt och jag vill bara springa fram och krama om honom. 

''Niall,'' Han vänder sig om och höjer ögonbrynen och ser frågande ut.

''I really need your help. Specially your comfort.'' Jag såg hur hans ögon lyste av lycka. Mitt hjärta lättade och han gick snabbt fram till mig. Jag gick snabbt och mötte honom. Mina tårar rann nerför kinderna och jag vet inte om det var lyckotårar eller fortfarande tårar av sörj. Han lyfte sin ena hand och placerade den löst på min kind. Han tog sin tumme och strök under mina ögon för att torka bort mina rinnande tårar. Han log och gjorde detsamma med mitt andra kind och strök likadant under mitt andra öga. Jag snyftade till och log stort av lycka. Han tittade ner på mina händer och lade sina i mina. Han kramade till mjukt och mötte min blick.

''I will always be here for you, Caitlyn. Always.'' Mitt hjärta smälte av dem orden och av någon andledning trodde jag honom. Jag trodde på Zayn på samma sätt, men Niall hade en ärlighet i det han sade. Jag vill lita på honom. Han flätade in sina händer i mina och vi började gå vägen hem igen. 

 

''What did Zayn said?'' Stämningen blev plötsligt väldigt konstig och jag ångrar direkt att jag ställde den frågan.

''He said that he had stopped talking to you.'' Jag nickade frånvarande och fortsatte bara gå tyst. Niall stoppade plötsligt mig med sin arm.

''Caity, stop care what he says. You are worth much more than him, i guess you have already figure that out?'' Jag kollade bara på honom tomt.

''It is more easy to say it then do it.'' Jag trasslar mig ur hans händer och börjar gå. Jag blir irriterad när folk tror att det är bara och glömma allting. Att jag ska glömma Zayn, alla våra stunder och bara sluta bry mig om vad han säger om mig. Dem vet inte alls hur tufft det har varit och hur länge jag har bara legat och i stortsett inte vilja göra saker. Jag sa tillochmed en gång till min mamma att jag ville att hon bara kunde skjuta mig. Hon brast ut i gråt och jag ångrade mig direkt. Egentligen gjorde jag inte det, jag ville bara dö och försvinna. Jag kunde inte se min mamma gråta och ville inte göra en stor scen av det hela. Det var dock en stor scen redan. Mamma och Jess kämpade med att varje dag få med mig ut. Jess kom till mig, bokstavligt varje dag  för att bara få ut mig ur sängen iallafall. Niall kan inte bara be mig sluta bry mig. Det är mycket enklare sagt än gjort.

''I know, I'm sorry. I just can't stand seeing you like this.''

''Why not? We actully don't know eachother that well.'' Han blev chockad av min påhoppande kommentar och jag kollade ner i marken tyst.

''Sorry. I have to go. Thank you for everything.'' Jag log snett och skyndande mig hem. Jag vet inte vad jag skulle göra för att få allting att bli okej. För att få allting och kännas okej.