Av någon andledning kände jag hur mina händer skakade. Jag hade intalat mig själv tillslut att gå och prata med Niall. Jag ville egentligen inte göra det, för det kändes på något sätt att han skulle lämna mig ändå. Faktumet att jag inte hade hans nummer så jag var tvungen att kontakta honom via att plinga på Zayns hus, gjorde allting mycket värre. Det här huset var förr som mitt andra hem. Jag kom hit så fort jag var ledsen och kunde prata med alla som bodde här, om precis allting. Nu plingar jag på som om det är första gången jag är här. Sedan han lämnade mig har allting förändrats. Jag har förändrats, min syn på vissa platser vi brukade gå till, har förändrats. Mitt liv har bara vänt upp och ner på en sekund. Jag gick upp för den vita trä trappan till det mörkblåa huset. Jag tog korta och försiktiga steg och tog ett djupt andetag.

Jag sträckte fram min skakande hand och tryckte löst på dörrklockan. Jag stod och stampade snabbt med foten av nervösighet och kollade ner i marken. Jag hörde skratt innefrån huset och fotsteg som gick mot dörren. Den öppnades upp och jag vågade inte riktigt först titta upp. 

''Uh.. Hey Caitlyn.'' Rösten skärde till i mitt hjärta, precis som hans beetende har gjort. Jag höjde sakta upp huvudet och mötte blicken. Jag visste inte hur jag riktigt skulle tolka den. Det var som en blandning mellan besvikelse, ilska och en liten glimt kvar från hur han brukade kolla på mig.

''Hi Zayn.'' Stämningen blev snabbt obekväm och jag skulle precis öppna munnen och fråga om Niall var där, men han hann före.

''I'm really sorry for everything.'' Jag bara står och kollar rakt i hans ögon. Vad vill han att jag ska säga? Att jag bara förlåter han och allting ska gå tillbaka som det var förut?

''What do you want me to say? I hope you don't count on that I will forgive you and then everything will be fine again. Because I wont.'' Hans blick visar besvikelse och genering. Jag himlar med ögonen och mina ögon tårar sakta upp. Jag har svårt att märka det nu eftersom jag har blivit så van att jag börjar gråta. Jag är inte nervös längre för vad jag ska säga till honom. Jag har haft allting i huvudet i flera månader och jag vet precis hur jag känner för han. Ilska. Besvikelse. Det är bara två ord på mina känslor. Det är knappast inga bra iallafall.

''Just because you had it so easy, it dosen't mean I did. I cried every night for you and begged to God that you someday would call and explain that you just had lost your phone. I stayed in my bed night and day, for every month that you were gone.'' Jag blev tyst och drog upp min tröjärm. 

''This is knife scars from serval night in rhode. My mum and Jess had to take me to hospital because they were that deep and the doctor said I was near my death. And you know what? I wish I had died then. It seems better than meeting you and standing here to explain to you why you just can't say I'm sorry and then everything is fine.'' Min röst var nästan utsliten av all skrik och man kunde höra hur den sprack av mina tårar. Hans blick var i chocktillstånd och hans ögon hade tårats upp. Jag förstår inte hur han kan gråta nu, han hade det så bra utan mig och nu står han framför och gråter. Han var den första personen förutom mamma och Jess, som nu vet om mina ärr från knivarna. 

''I would rather be dead than standing infront of the one I trusted the most in this world, but still broke his promise, and cry.'' 

''Can you tell Niall I want to talk to him. Don't think I was here for you.'' Han öppnade munnen och skulle precis säga någonting.

''Don't say anything you don't know if you even mean. Just get Niall.'' Han tittade ner i marken och innan han vände sig om, gav han mig en besviken blick. Han gick in i huset och försvann. Jag hörde sedan fotsteg komma emot dörren igen, där jag stod med tårarna rinnande som en flod. Niall fick syn på mig och han gick fram snabbt till mig. 

''Caitlyn, are you alright?'' Jag skakade på huvudet och tog ett djupt andetag.

''Can we just take a walk? I can't be around this house anymore.'' Han nickade och tog sina ytterkläder snabbt och stängde dörren efter sig.

 

Han hade sin arm runt min midja när vi satt på den kalla bänken. Det var tyst ute och ljudet från vinden som slog i trädgrenarna var det enda man kunde höra.

''Do you want to talk about it?'' Jag vände mitt huvud mot honom och tog ett djupt andetag.

''There is not much to tell.'' Jag mötte hans ledsna blick och jag kände hur tårarna brände bakom öronen.

''I didn't came to talk about me and Zayn, I came to talk about us.'' Han rynkade ögonbrynen och såg orolig ut.

''What about us?''

''I'm really sorry for yesterday, Niall.'' Han tog min hand och kramade den löst. Han kollade in i mina ögon och log snett. Han smittade av sig och jag log tillbaka. Det kändes bra att ha någon som fick mig att känna att jag faktiskt kan lita på honom.

''Don't be. I understand you, I shouldn't had pushed you like that. It was wrong of me.'' 

''No, it wasen't, Niall. Didn't you hear me when I yelled at him? It felt great to let him know what I actully feel.''

''Well, I thought the whole neighborhood heared ya.'' Vi båda skrattade och jag knuffade till honom i midjan. Han mimade ett ''aouch'' och det fick mig att flina ännu mer. Niall fick mig att skratta på ett annorlunda sätt och det kändes bra. 

''You know what? Lets go buy some frozen youghurt.'' Niall spärrade upp ögonen och flinade retsamt.

''Now? It's like frezin' outside, and it's ten in the evening. Shouldn't you be at home?''

''We can still eat it, you pussy. For the second, my mum knows that I'm away for talking to you. Besides she likes anyway.'' Jag reste mig upp och började gå in mot centrum.

''Wait, she likes me?'' Hans glada förvåning hördes i hans röst och jag log stort.

''Yeah, she told me that she tought you were different and that you wouldn't-'' Jag stannade till och mötte hans vackra, kristall blåa ögon.

''That wouldn't what?'' Jag skakade mig tillbaka till verkligheten och log till tanken.

''That you wouldn't leave me, as Zayn did.'' Jag ville möta hans blick och se hans reaktion och svar. Jag andades lugnt och han sprack plötsligt upp i ett leendé.

''I will never leave you, Caitlyn. I'm very good keeping promises. Just ask Harry, I promised him that I would beat him at Halo, and guess what I did this morning?'' Jag skrattade till och nickade imponerat. 

''Trust me, sweetheart.'' Jag log till honom och som svar fick jag ett leende tillbaka. Han lade sin arm runt min midja och jag gick med huvudet vilandes på hans axel. Jag kände mig riktigt trygg i hans närhet.