Chapter 9 - You hurt her, You hurt me.
Niall's view
It got quiet. I stood in the door opening with a soda in one hand and a bag of chips in the other. My eyes was big as golfballs and I was just all still. The silence after the door slamed, was huge. I turned my eyes from the door and to Zayn again.
''You know her?'' He looked down in the floor and he didn't said a word. He took a deep breath and after a while he faced the fair to meet our eyes. I walked totare him and stood now infront of him.
''Zayn. Talk to us. What was that?'' I pointed at the door where Caitlyn just run out of. The other boys putted their thing down at the floor and sat down in the couch.
''We were together before I went to X-Factor.'' My eyes got even bigger then they before. You could think they were two big space ships if you look far away. Wait, what? Zayn and Caitlyn were a couple? Like in love?
''Why did you yelled at eachother now then?'' Liam asked who sat in the couch right next to us. I putted Zayn down beside me in the other couch. He bited his lip and again was all quiet.
''She hate me, okey?'' His voice were a bittle more louder then before but still kind of nervous and shy.
''Why does she hate you? Did you break up?'' He looked over at Harry and he, for the first time, had a really serious face. Except those times at the X-Factor when we were waiting for the results. Now he looked less nervous and more like he was angry or disapointed.
''Not really.''
''What do you mean?'' I crumpled up my eyebrows. I didn't really followed what Zayn was telling us. He looked sad trough this whole thing. What did actully happend to him? Or them.
''I stopped talking to her.''
''While we were on the show?'' He looked up and bited his lip. He nodded weackly.
''Why did you stop talking to her, Zayn?''
''I don't know. It seemed needed at the time.''
''And that is why she was mad at you out here and cried?'' He again nodded sadly. I got all this anger inside me. Caitlyn is the most amazing girl I have ever met. Besides, I have never felt like this before. How can he be the one who should be sad and be comfard? He wasen't the one who got his heart crushed when his love stopped talking to him just like that.
''You are idiot.'' The words fell out of my mouth and it dragged everyone's attention.
''Niall-'' Liams sweet voice annoyied my ears. Why does he always have to be so nice? Zayn diched her like it was no biggie. Didn't they saw Caitlyn out here? Didn't they saw her tears run down her face? Something happend to her that made her feel crushed. How could I be the only one who saw that.
''No, stop. You were a idiot, Zayn. How come I'm the only one who noticed that?'' Everyone got quiet this time. My face showed anger and disapointment. I couldn't take this without talking to her.
''Apperently no one here gives a shit. I'm going over to her to talk to Caitlyn. Don't border call.'' I went fast out of the livingroom. I got my jacket and shuted the door so seemed like the whole house was shaking. I run down the stairs that went to the garden and then fast out of the garden also. I took fast steps to make it to her house quickly. I just wanted to hold her and never let her go. This was all my fault.
I saw her house and the rhode seemed shorter now when I had things on my mind. I stopped right outside of her house and took a deep breath. What was I supposed to say to her? What if she also thought everything was my fault?
I slowly went totare the house. I reached for the doorbell and pressed. Fastly a woman with brown and curly, short hair opened the door. She seemed suprised when she saw who it was. I bet she don't want to talk to me.
''Hello, mam. I'm Niall and I know it was late but I wonder if I could talk to Caitlyn? She ran out of my friends house and she seemed really sad. I just wanted to see if she is okey.'' Her face looked sad and she turned her look down in the floor. She look up at me again and barley smiled.
''I would defently let you talk to her if she was home. But she is not.'' My heart stopped. What? I thought she went home? A tear run down my face and just stood there and wasen't able to say a word. Anything could have happend to her while I was talking to Zayn. This is all my fault, why didn't I just ran after her in the moment. Niall, you are the idiot now.
-
Hej. Jag kommer inte skriva inlägg på några dagar eftersom jag har mycket i skolan och jävligt hemma. Nyss blev jag t ex kastad med mat på mig bara för att jag sa att jag var trött på min mammas mans antydningar. Så blir jag behandlad här hemma.
Chapter 8 -
Killarna hade suttit och skrattat och pratat hela kvällen. Dem hade tillochmed pratat med mig väldigt mycket. Frågor om vad jag gillade att göra på fritiden till min favorit smak på ost ställdes. Jag hade inte umgåtts med dem direkt länge, men jag fick en känsla direkt. En behaglig känsla, en som spred lycka i hela min kropp.
Zayn hade gett mig blickar lite då och då under kvällen. Jag hade bara skakat av mig den obehagliga känslan inom mig och fokuserade på att ha roligt. Alla var väldigt lätta att prata och skratta med, förutom Zayn. Det var något med blickarna han gav mig, något om att jag hade gjort någonting fel. Det var som om han hatade mig och att jag borde veta anledningen.
''Guys, we can go and get some snacks and drinks in the kitchen.'' Dem nickade och alla ställde sig upp.
''Can I help you?'' Jag kollade på Niall med ett leende. Han log tillbaka och han såg väldigt glad ut.
''No, we are fine. You can talk with Zayn at the time.'' Jag log svagt som svar och sedan utförde en suck när dem andra hade gått in i köket.
Zayn satt i soffan på andra sidan av soffbordet med en mördarblick mot mig.
''What are you doing here, Caitlyn?''
''Niall asked me in, but I will gladly leave if you want to.'' Jag log med en kaxig blick. Jag hade ingen lust att varken vara snäll eller glad mot honom. Han har inte gett mig något annat än tårar och saknad.
''No, the other guys like you.. and I got no problem with you.'' Sa han den här gången tyst och blygt.
''Yeah, I got that when you stopped talking to me and totally ignored me.'' Svarade jag med sarkasm i rösten.
Han vände upp blicken for hans knän och jag mötte den här gången en mer sårad blick. Vad har han att vara sårad över?
''You have no idea why I-''
''Ofcourse I don't! You completley stop talking to me!'' Jag hade ställt mig upp och höjt rösten en bit mera den här gången. Vad har han för ursäkt? Han lovade att aldrig lämna mig och det gjorde han. Tillochmed utan ett ljud.
''What is wrong with you?'' Den här gången hade han och höjt hans röst. Jag blev alldedes för chockad.
''Me? You were the one who broke you freaking promise about never let me go! You forgot me as fast as you leaved.'' Mina ögon fylldes snabbt upp med tårar. Sakta rann första tåren ner och sedan fortsatte resten av dem.
''Caitlyn, I'm so s-''
''What is going on here?'' Jag hörde en annan röst bakom mig och vände mig om. Där stod Niall och resten av killarna i chock och med chips och drickor i deras händer.
''Erhm, nothing. We just talked about things.'' Jag log försökande även om jag visste att det inte skulle funka.
''Caitlyn, you yelled at eachother. What is going on, really?'' Jag kollade på honom med tårarna som fyllde mina ögon igen. Jag hade ingen lust och jag ville inte berätta allt det här för killarna ännu. Ingen av dem. Jag tog ett tag om min väska i soffan.
''Mom called me. I have to go home. See ya.'' Jag nästan sprang ut ur dörren. Jag slog igen ytterdörren och jag andades ut. Tårarna forsade ner för mina kinder och dem ville knappast sluta rinna. Jag joggade ner för trappan och ut ur trädgårnden. Jag ökade farten och bara sprang. Jag ville bort från det där huset. Jag ville hem och begrava mig föralltid och inte behöva möta verkligheten igen.
Vad hade Zayn tänkt? Att jag bara skulle förlåta honom efter det han gjorde? Han lovade mig att aldrig glömma mig. Han glömde mig lika fort som han lämnade mig. Jag förstår inte hur han hade mage till att bara sluta höra av sig och sedan börja prata med andra tjejer som ingenting hade hänt. Tekniskt sett har vi inte ens gjort slut. Jag förstår inte vad jag har gjort honom så att han tycker jag förtjänar det här.
Chapter 7 - This is some wierd stuff.
Vi bestämde oss för att ta en promenad efter middagen. Vi gick ut ur pizzerian och började gå mot parken, vilket var nära till både mitt hus och tydligen bodde Niall inärheten också. Han hade inte berättat vem han bodde med ännu, bara att han var hos någon vän till han. Han sa att den här killen bodde i närheten av mig. Den enda killen jag vet är Zayn, fast. Knappast kan Niall, från Irland, känna Zayn? Kom igen, Caitlyn. Det är inte möjligt. Niall känner ju antagligen någon annan här. Släpp det.
Tystnaden mellan oss var nästan lite som en pinsam tystnad men på samma gång, inte alls.
''Want to go anywhere special?'' Jag vände mig mot honom där den irlänska dialekten slank ut ur.
''Not really. There isn't a lot of special places here.'' Jag skrockade till och han visade ett glatt leende på sina läppar.
''Then do you want to come with me and meet my friends? They are really cool.'' Jag gav som svar ett leendé.
''If it is okey for them? I mean it is your friend who lives there right?''
''Trust me, he is okey with it. He asked me before If I could take you back. They wanted to meet you.'' Hans kinder ändrade till en mer rosa nyans.
''Wait, are you blushing?'' Han ryckte till och försökte på direkten gömma sina rosa kinder.
''No, I'm not.'' Kom orden snabbt ut. Jag skrattade till för hans, faktiska gulliga beetendé.
''Yes, you are, Niall! It is adoreble!'' Jag kunde inte sluta leé eller skratta. Jag har alltid tyckt det är enormt sött när en kille är generad.
Han tittade ner i marken och log snett.
''Niall, Come on. Being emberessed is not something to be emberessed about.'' Jag stannade till och skratt flög ut ur min mun.
''That just sounded wierd. But, you know what I mean.'' Jag halvjoggade efter honom igen och jag fick snabbt honom att leé och han nickade som svar.
Vi fortsatte rakt fram, eller iallafall jag.
''Caitlyn, wrong way!'' Jag hörde ett vackert skratt eka i mina öron och jag vände mig snabbt om. Niall stod på andra sidan gatan med ett stort glatt leende på hans läppar.
''It is this house.'' Han pekade glatt mot ett vitt, blått mellan stort hus. Jag fick en riktig syn på huset och mitt hjärta stannade. Det kan inte vara sant. Det får inte vara på riktigt. Jag skakade på huvudet, blundande och gnuggade i mina ögon. Jag tog ett djupt andetag och hoppades att när jag skulle öppna ögonen, skulle allting vara en dröm. Jag öppnade sakta ögonlocken och allt var precis som det var. En maddröm.
''Caitlyn? What is it?'' Jag bara stod och stirrade på honom. Jag fick inte ut ett ord. Hur kan det vara möjligt att Niall känner Zayn av alla? Jag tänkte inte gå över vägen och in i det huset. Han sa att han var med sina vänner där och då var alltså en av dem Zayn. Jag tog ett djupt andetag. Jag var med Niall, och vad skulle Zayn kunna göra mot mig? Han kan ju inte direkt lämna mig igen om jag inte har någonting med honom.
''Caitlyn, are you okey?'' Jag nickade och gav han ett löst leende och gick över vägen. Han kollade med en blick som skrek av bekymran på mig.
''Are you sure? I can take you home otherwise.'' Jag log och skakade lätt på huvudet. Jag ska gå in där och umgås med Niall. Vad kan hända?
''No, it is okey. Lets meet your friends.'' Han sken upp i ett leende som jag kände att jag var tvungen att ge han ett tillbaka. Iallafall ett där det såg ut som om jag var glad.
Vi gick in i trädgården och upp för trappan till yttedörren. Jag tog ett tyst andetag. Jag ville inte att han skulle märka för då skulle han förstå att någonting var fel. Jag har bara inte lusten att berätta hela historien för honom. Det skulle bli för obekvämt. Speciellt nu.
''Niall man!'' En okänd röst närmade sig när vi klev in i hallen. Den såg precis ut som den alltid sett ut innan.
Vita väggar med bruna detaljer. Sko hyllan på höger sida med flera par skor på. Den lilla vita spegeln hängde ganska långt ner på den vänstra väggen.
En ganska lång kille i Nialls ålder visade sig från en ände i huset. Han hade krulligt, mörk brunt hår och ett glatt leende. Han stod en stund och pratade med Niall innan han märkte lilla mig bakom dem. Han log snett och tog ett steg närmare.
''Hello, I'm Harry.'' Han sträckte fram sin hand och jag tog den artigt och skakade.
Hans leende glittrade av glädje och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.
''Hi, I'm Caitlyn.'' Niall avbröt våran ögonkontakt med ett putta löst bort Harry.
''Harry. You know what I said before.'' Han sade det med ett skämtsamt leendé. Vi gick in mot vardagsrummet. Jag visste egentligen alla vägar in till alla rum i det här huset, men jag ville mest få dem att tro att detta var en ny plats för mig.
''Come on, Lou! I won, stop cheating.'' Rösten ekade i mitt huvud. Jag kände igen den rösten. Det måste vara.. Oh nej. Jag tog ett djupt andetag medans vi forsatte gå in till vardagsrummet. Jag gömde mig lite deskret bakom Niall för att inte synas. Jag ville inte dra för mycket uppmärksamhet av honom. Vad kommer han tänka när han ser mig? Det var han som slutade prata med mig och har inte sagt ett ljud efter det. Jag har varit idioten som faktiskt legat hemma och deppat över att det var han som lämnade mig. Det är egentligen han som ska vara en idiot, inte jag.
''Caitlyn, this the other lads. Louis, Liam and Zayn.'' Killarna vinkade och log glatt medans Niall presenterade dem och sedan kom han till Zayn. Hans blick for upp först med ett glatt leende och sedan blev han snabbt seriös. Hans bruna ögon fångade min uppmärksamhet och det var som jag aldrig har slutat kollat i dem.
''Hi.'' Han drog på läpparna till en gest som skulle förklara ett leende, men han såg inte direkt glad ut.
''Hi.'' Sa jag tyst och försökte se någonlunda glad ut. Hans blick fick mig att smälta men samtidigt få ångern inom mig att börja bubbla på nytt.
Saaaaknar er
Hej på er! Ni ska bara veta hur mycket jag saknat att läsa era fina kommentarer. Jag har som sagt varit i Gamleby i en vecka med skolan utan tillgång till internet. Igår kväll var vi i Göteborg på Tyler Ward konsert och slutade med besök på akuten. Jag fastnade med min fot under en bil och har nu gips på foten och hela smalbenet i en vecka och kryckor. Jag har som tur inte brutit något eller någonting värre. Jag ska försöka vila upp mig i veckan och speciellt imorgon. Jag har börjat skriva på nästa inlägg, det kommer så fort jag får tid. Tack för erat tålamod. Ni är fina allihopa!
