Chapter 8 -
Killarna hade suttit och skrattat och pratat hela kvällen. Dem hade tillochmed pratat med mig väldigt mycket. Frågor om vad jag gillade att göra på fritiden till min favorit smak på ost ställdes. Jag hade inte umgåtts med dem direkt länge, men jag fick en känsla direkt. En behaglig känsla, en som spred lycka i hela min kropp.
Zayn hade gett mig blickar lite då och då under kvällen. Jag hade bara skakat av mig den obehagliga känslan inom mig och fokuserade på att ha roligt. Alla var väldigt lätta att prata och skratta med, förutom Zayn. Det var något med blickarna han gav mig, något om att jag hade gjort någonting fel. Det var som om han hatade mig och att jag borde veta anledningen.
''Guys, we can go and get some snacks and drinks in the kitchen.'' Dem nickade och alla ställde sig upp.
''Can I help you?'' Jag kollade på Niall med ett leende. Han log tillbaka och han såg väldigt glad ut.
''No, we are fine. You can talk with Zayn at the time.'' Jag log svagt som svar och sedan utförde en suck när dem andra hade gått in i köket.
Zayn satt i soffan på andra sidan av soffbordet med en mördarblick mot mig.
''What are you doing here, Caitlyn?''
''Niall asked me in, but I will gladly leave if you want to.'' Jag log med en kaxig blick. Jag hade ingen lust att varken vara snäll eller glad mot honom. Han har inte gett mig något annat än tårar och saknad.
''No, the other guys like you.. and I got no problem with you.'' Sa han den här gången tyst och blygt.
''Yeah, I got that when you stopped talking to me and totally ignored me.'' Svarade jag med sarkasm i rösten.
Han vände upp blicken for hans knän och jag mötte den här gången en mer sårad blick. Vad har han att vara sårad över?
''You have no idea why I-''
''Ofcourse I don't! You completley stop talking to me!'' Jag hade ställt mig upp och höjt rösten en bit mera den här gången. Vad har han för ursäkt? Han lovade att aldrig lämna mig och det gjorde han. Tillochmed utan ett ljud.
''What is wrong with you?'' Den här gången hade han och höjt hans röst. Jag blev alldedes för chockad.
''Me? You were the one who broke you freaking promise about never let me go! You forgot me as fast as you leaved.'' Mina ögon fylldes snabbt upp med tårar. Sakta rann första tåren ner och sedan fortsatte resten av dem.
''Caitlyn, I'm so s-''
''What is going on here?'' Jag hörde en annan röst bakom mig och vände mig om. Där stod Niall och resten av killarna i chock och med chips och drickor i deras händer.
''Erhm, nothing. We just talked about things.'' Jag log försökande även om jag visste att det inte skulle funka.
''Caitlyn, you yelled at eachother. What is going on, really?'' Jag kollade på honom med tårarna som fyllde mina ögon igen. Jag hade ingen lust och jag ville inte berätta allt det här för killarna ännu. Ingen av dem. Jag tog ett tag om min väska i soffan.
''Mom called me. I have to go home. See ya.'' Jag nästan sprang ut ur dörren. Jag slog igen ytterdörren och jag andades ut. Tårarna forsade ner för mina kinder och dem ville knappast sluta rinna. Jag joggade ner för trappan och ut ur trädgårnden. Jag ökade farten och bara sprang. Jag ville bort från det där huset. Jag ville hem och begrava mig föralltid och inte behöva möta verkligheten igen.
Vad hade Zayn tänkt? Att jag bara skulle förlåta honom efter det han gjorde? Han lovade mig att aldrig glömma mig. Han glömde mig lika fort som han lämnade mig. Jag förstår inte hur han hade mage till att bara sluta höra av sig och sedan börja prata med andra tjejer som ingenting hade hänt. Tekniskt sett har vi inte ens gjort slut. Jag förstår inte vad jag har gjort honom så att han tycker jag förtjänar det här.
Kommentarer
Anonym
grymt bra :D meeeeeeeeeer
Trackback
