Min sömnlösa sömn väcktes till liv av ett, vilket kändes som, ett väldigt irriterande vibrerande. Jag öppnade ögonlocken som två tons tunga stenar. Jag satte mig långsamt upp. Det kändes som om jag bärde min egna kropp, precis som om den var gjord av betong. Jag sträckte mig efter min mobil och tog löst tag i den. Min arm skönk tillbaka till sängen och jag drog med fingarna på displayen för att kunna låsa upp den. Ljuset skärde i mina ögon. Jag vände blicken tillbaka till skärmen, med en gammal bild på mig och Zayn som bakgrundsbild. Jag visste att jag skulle vänja mig med ljuset, jag har bara inte vänt mig med bilden. Jag tog ett djupt andetag och öppnade det som orsakade vibrationen. Jessy hade messat och jag läste tröttsamt igenom det. 

''Hey, hope u slept well. Thought we could take a coffee at Treehouse 2 am?xx'' Jag log smått. Om hon bara visste hur dåligt jag hade sovit och vem som hade hälsat på mig. Precis som vanligt. Det räcker att jag skriver att jag haft en maddröm, då vet hon vad jag menar. Jag har haft dem drömmarna ofta och hon känner mig nu.  Jag kollade upp mot klockan. Den stod på 12:25. Det blir bra, ungefär en timme att göra iordning mig om jag inkluderar frukosten den närmsta halvtimmen. Antagligen kommer det ta ett tag att komma ur sängen. 

''Hi love. Don't even wanna talk 'bout it.. and yes, 2 am is great. xx'' 

Jag steg upp ur sängen med en viss tid avskakning av nattens besök. Jag fick på mig ett par jeans och en baseball jacka med en vit tisha under. Jag gick ner mot köket för att iallafall få i mig en macka. 

 

Jag stängde dörren och låste den med nyckeln. Den här tiden på dagen brukar mina föräldrar alltid åkt iväg för att golfa. Jag förstår inte passionen för golfing så att man åker iväg vid 7 på morgonen. 

Jag hängde min väska tvärsöver min bröstkorg. Jag stoppade ner nycklarna i ytterfacket och knäppte igen den. Jag gick med lätta steg mot Treehouse. Vi bodde en liten bit utanför centrum av Bradford men det var inte långt att gå till restaurangerna och allting annat som finns där. Jag kollar runt med blicken. Allt verkar vara som vanligt. Vuxna och deras vänner sitter ute på deras gräsmatta i solen och dricker deras förmiddags kaffe. På andra sidan vägen är det en man runt 30 årsåldern och antagligen hans son, som ser ut att vara i 5 årsåldern. Ju närmare jag kommer ser jag klarare och klarare. Det är mina grannar. Logan och hans pappa, Stephan. Vi har bott nära dem i snart 5 år. Iallafall Stephan och hans fru. Logan kom till världen strax efter dem flyttade hit och han har varit som min lillebror hela tiden. Jag kollar över vägen och tar steg mot deras hus. 

'''Hi Logan. How is it going with the biking? Haven't you fell yet?'' Skämtade jag med den lilla killen med brunt, krulligt hår. Han log stort mot mig som svar.

''No, I haven't falled. Right dad?'' Han vänder sig om med ett leendé mot Stephan. Han småskrattar och sedan vänder blicken mot mig.

''How are you doing now, sweetheart?'' Jag ler snett och möter hans blick.

''I think it is getting better. Feels I'm on my way now.'' Jag ler mer försäkrande åt honom och han avfyrar ett lätt leende tillbaka. Mamma och pappa har pratat mycket med honom när jag istortsett missat världen. Jag har haft mina samtal med honom också. Jag har märkt att han är väldigt lätt att prata med. Jag litar på honom. Han är som en storebror för mig. 

''That's great. Are you going somewhere?'' Han nickar mot min väska och jag nickar som svar.

''Jessy asked me to take a coffee at Tree House. So I think I will be going now. See you later.'' Jag ler mot honom och han hälsar hejdå.

''Take it easy now, Log!'' Vinkar jag åt lillkillen och han ler stort som ett svar. Han vinkar tillbaka och jag går iväg mot Tree House med ett leende på läpparna.

 

Sista biten kändes så lång vilket den egentligen inte är. Knappt en kilometer, det tar iallafall 20 minuter att gå. För att fördriva tiden satte jag i mina hörlurar i mobilen och i mina öron. Jag knapprade på 'Mama Do The Hump' med Rizzle Kicks. Det är en av mina favoritlåtar och får alltid mig på strålande humör. Jag började med mina armar vifta runt dem i luften och tippade runt på mina tår. Jag stängde ögonen och lät energin skina genom kroppen. Jag kände plötsligt något hårt emot mig och nästa gång jag öppnar ögonen ligger jag på marken.

 

''Oh shit! Are you okey? I'm so sorry!'' Rösten är ingen bekant och personen är verkligen inte härifrån. Det hörs direkt på dialekten. Jag kollade upp. Min blick mötte ett par kristall blåa ögon. Dem glittrade i solen och det blonda håret blåste lätt i sommarblåsten. Jag ställde mig upp försiktigt och tog inte ifrån blicken från dem blåa ögonen. Jag tog på mig min mössa löst och hängde tillbaka min väska på min axel.

''Hey, are you okey?'' Hans hand började vifta framför mina ögon. Jag väcktes ur mina tankar.

''What?'' Sa jag försiktigt som svar på hans fråga som jag faktiskt inte kom ihåg. Jag såg bara att han sa någonting, men jag hörde ingenting.

''I asked you for the second time if you are okey. So are you?'' Småskrattade han och avfyrade ett leende. Det sken upp och det smittade av sig på mig.

''Oh, sorry. I was in my own thoughts. and yes, I'm okey.''  Jag log snett och kollade in i dem ögonen som hade fångat min blick från första början. 

''Yeah, I noticed that. Sorry I bumped into you, I was in my own thoughts also.'' Han gav återigen ifrån sig ett skratt som betraktades som vackert i mina öron.

''It wasen't your fult. I was jumping aroung and had my eyes closed. So, I should be apolegize for bumping into you.'' Jag småskrattade lite och bet mig i läppen. Han sträckte fram sin hand med ett leende.

''We are even then?'' Jag tog handen och nickade.

''I guess so.'' Hans blick mötte min och för en stund stod vi båda förstenade och bara undersökte varandras ögon.

''Well, I should had meet up with my friend like five minutes ago. I need to go. Nice to bump into you.'' Jag log snett och gick förbi han. Jag kom inte långt innan hans röst stoppade mig.

''I didn't got to know your name!'' Jag stannade och log stort. Jag vände mig om halvt och avfyrade ett glatt leende. 

''Caitlyn. And you bumper?'' Han skrattade åt mig svar och sedan öppnade munnen med ett glatt leende återigen.

''Niall.'' 

''Hope to see you around, Niall.'' Jag vände mig om för att börja gå igen.

''The same to you, Caitlyn.'' Den främmande dialekten kittlade mig i mina öron. Jag promenerade sista biten till Jessy och kände mig fruktansvärt glad idag.