Jag tackade och gick ut ur restaurangen. Min familj har varit kunder hos dem sedan lång tid tillbaka. Dem visste istortsett vad vi vill ha när vi kommer in. Det är som tankeläsning. 

Jag promenerade den korta vägen tillbaka. Jag kände hur påsarna sakta gled ur mina händer och jag fick greppa ett nytt tag om dem. Jag har aldrig varit bra på att bära tunga påsar och jag märkte hur handflatorna ändrades till röda. Jag var tvungen att återigen greppa ett hårdare tag. 

 

Sommarblåset blåste löst i mitt lockiga bruna hår. Den gick igenom min tröja och jag fick en liten rysning trots att det var sol och eftermiddag. Jag övertalade mig själv att jag snart var hemma, där jag kan släppa påsarna längtansfullt. Jag svängde in på min gata och där var det fruktansvärt tyst. Jag antog att det var den här tiden alla barnfamiljer var inne och åt middag. Jag vände blicken mot en liten lekpark på höger av vägen. Det var en liten stig in mellan husen ch där fick man en syn av den gamla lekparken. Jag kisade med ögonen för att se vad som döljde sig där borta. Jag fick en glimt av en en person som jag såg bekant ut. Det blonda håret stack upp i luften som en quiff och den blåa tröjan lyste i eftermiddags ljuset. Personen vände sig om och fångade min blick. Det var den killen jag träffade för några timmar sen. Vad hette han.. Niall, just det. Niall! På andra sidan av honom stod en kille som såg ut att vara i samma ålder. Den okända personen hade, vad det såg ut som, brunt lockigt hår. Jag skakade tillbaka mig till verkligheten och märkte att jag hade stannat och stirrat. Mina känder blev sakta röda och som tur var ingen i närheten för att märka. Jag började snabbt promenera åt det hållet jag var påväg till. Jag hade blicken i marken eftersom jag var fortfarande generad och vill inte möta någon. Jag kände ett slag i pannan och jag kände en duns i svanskotan.

''Second time we meet and the second time you walk into something today.'' Rösten skrattade roat och jag vände mig om. Den blonda killen stod med ett stort leende i hans ansikte.

''I though we agreed that we both bumped nto eachother?'' Jag flinade och ställde mig upp. Jag kände hur det dunkade i huvudet och jag försökte dölja smärtan med att hålla min hand på det onda stället. Jag kollade runt och fick ut en tyst suck.

''Damn it.'' Svärde jag tyst och satte mig på knä. Jag började snabbt plocka upp all mat och lådor som hade rasat ut när jag ramlade. Jag fick lite små panik, mamma och pappa som var så sugen på kina mat och nu har jag sabbat allting. 

''Let me help you, Caitlyn.'' Killen vid namn, Niall satte sig brevid mig och började hjälpa mig plocka upp.

''You don't need to. I got this.'' Jag log tackande för att han försöker. Han skrattade till.

''Yeah, I see that.'' Jag himlade med ögonen och lät honom hjälpa mig iallafall. Det blir mindre pinsamt. Det är andra gången bara idag jag ramlar inför en främling. En främling som faktiskt ser bra ut och är väldigt snäll. Vi hade fått upp dem sista kartongerna i påsarna. Jag reste mig upp och tog ett grepp om dem fuktiga påsarna som hade blötts ner av sopporna. 

''Thank you for the help, Niall. I really have to go now.'' Jag vände klacken och började gå sista biten hem. Jag hörde fotsteg närma sig mig och snart dök ett blondt hår upp brevid mig.

''Let me take you out.'' Jag stannade upp. Jag blev överraskad av frågan att han hade precis frågat ut mig. På en dejt.

''On a date?'' Frågade jag i ett fortfarande överraskande tillstånd. 

''If you want it to be, otherwise we can do it as friends. Just let me get to know you.'' Jag log ett generade leende.

''Listen, Niall. I'm not ready for something right now. Even if it was adoreble for you to ask but I have to say no. But maybe as friends. Someday.'' 

''I know you won't do it. Not to be irritating but you are kind of own me that.'' Mina ögonbryn höjdes upp och nådde min panna.

''Own you? For what?'' Han fick ett filuright leende ipå hans läppar ioch han bet sig i läppen.

''Well, I have helped you twice today when you fell infront of me. I didn't laugh or was mean, i helped you.'' Jag skrattade till. 

''Okey, you are right. But as I said, not a date. Only as friends, you seem a bit intresting also.'' Jag blinkade och bet mig i läppen. Hans leende förstorades och var över hela hans ansikte. Hans ögon glittrade och han bet sig snabbt och löst i hans underläpp.

''Great. Tomorrow night?'' Jag nickade.

''Sounds good, See ya.'' Jag promenerade därifrån och mot mitt hus återigen. Den här gången med ett stort leende på läpparna. 

 

''Operation dinner-with-hot-guy, check! xx'' Jag klickade på sänd och jag kunde se mig framför hur Jess jublade när hon såg smset, som hennes seger.

''I knew it!! When and where? ;) xx''

''But only as friends!! Tomorrow night, and actully I have not a clue where.. haha xx'' Samtidigt som jag knapprade in svaret fick jag i tanke att jag har ingen aning vart vi ska gå. Jag hoppas det är någonstans i Bradford. Jag menar, inte in ända till London eller? Nej, Caitlyn. Tänk inte för mycket. Det är inte direkt som han ska kidnappa och våldta dig. 

''Right, as friends.. ;) Guess we will have to c tomorrow then! xx'' 

''We..?xx''

''Stupid, I'm going to help ya with your clothes!! What did ya think??xx''

''Ofcourse, how can I miss that?xx'' Jag små skrattade åt henne. Jag kom in säkert i huset och mina föräldrar hade inte blivit arga alls. Dem visste att jag var klumsig, vilket dem kallar mig, så dem sa att det inte var någon fara. Vi satte oss ner vid matbordet och högg in.