Previous: 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Bild 1: Felicia &Harry hemma  Bild 2: Harry på sjukhuset

 

I woked up by someone walked in the room and started talking. It sounded like a doctor. What if Felicia had woken up? My heart started beating faster. What if she haven't and the doctor said some horrible things? Like she never going to wake up? I still had my eyes closed. I did'nt listen so much what the other said because  I was still in my own thoughts. I slowly opened my eyes. There she laid. Awake. With a bandage around her head and she was smiling. I stood up and walked to the bad fast. The girls turned their eyes against me. When I was behind the bed where my love laid, I huged  long, but I was still carefull. After I let her go, i sat down at the chair next to her. I looked her in her eyes and I took her hand. I stroked her hand and smiled to her.

 

- Babe... I said low and I still looked her in her eyes. She smiled at me and her hand touched my cheek. She strooked it slowley. I puffed out and suddenly she looked at me worried.

 

- What is it honey? She looked confused. It wasen't meant to confusing her. I'm just happy and relised that she is awake.

 

- I'm just glad that you're awake. I thought for a moment that you wasen't going to wake up.. I looked down at her hand and a tear slowly run down my face.

 

- I'm here now and I'm awake. Isn't I? You don't have to be worried about that anymore. I'm feeling fine. I breathed out again and turned my eyes up and looked at her.

 

- You're sure? I gave her a worried look. I was worried that she wasen't okey. That she maybe actully feeling down. I caused this. I still felt guilty after that I dropped her. I felt guilty for not saw that stone or what it now was that baning her head. It was till my fault. I should had looked more where we went.. I felt that a tear again run down my face.. Not just one, two. Even three.. 

Felicia took away the tears from my cheek and then she took my head against her and hold me tight.

 

- Baby, everything is going to be alright. Don't cry, please don't cry.. The docter said I could write me out today. I'm fine, Harry... She whispered to my ear and stroked my hair slowly. I took away my tears with my hand under my eyes and I sat up. I looked at her and she smiled that calming smile and I couldn't be something else that calm right now. I trusted her. I had to. 

 

Någon timme efter doktorn hade varit i rummet kom hon tillbaka. Hon berättade att allt var stabilt och att jag kunde skriva ut mig för att åka hem. Jag kände lyckan inombords. Jag ville bara hem och bara vara. Jag ville hem och vara med Harry. Jag var tvungen att få honom glad på något sätt också. Han var verkligen nere. Han hade suttit vid mig och gråtit ett  tag. Han tog verkligen det här hårt och det bekymrade mig. Jag blev så ledsen varje gång jag ser han nere. Jag visste inte vad jag skulle göra när han helt plötsligt brast ut i, var det kändes som, ett ton tårar. Jag tog in han i min famn och höll om honom hårt. Jag smekte han upp och ner i hans hår och försökte prata lugnt med honom. Ett tag efter hade han lugnat sig och vi kunde prata som vanligt. Men jag såg ändå på honom att han var fortfarande bekymrad. Jag hoppas inte att det är något som har hänt samtidigt jag var borta. Något hemskt. Jag ville inte tänka så. Jag måste kolla med han om han vill följa med mig hem. Jag måste prata med honom. Jag gillar inte att se han såhär. Tänk om det är hela sitationen? Jag hoppas han inte tycker att det var hans fel. Jag vet att han har lätt att ta på sig skulden över mycket. Det är inte alls fel, inget alls. Inte ens nära hans fel.

 

Jag pratade med Fanny och Eleanor om att jag måste prata med Harry. Vi bestämde att jag skulle åka med Harry till deras ''crib'' medans tjejerna och resten av killarna skulle dit Eleanor bodde. Hon stannade hos sin farmor's hus lite utanför Stockholm. Hennes farmor var inte där, hon var på semester så Eleanor kunde bo där när hon väl var här. Vad bra, då har vi chans att få träffa henne mer. 

 

När jag och Harry kom in i huset gick vi direkt till TV rummet. Jag hade ingen lust att vila även om Harry försökte övertala mig till det. Det kändes som jag hade sovit i flera år, det var tillräckligt för nu. Han satte sig först och han klappade på hans knä. Jag satte mig och han omfamnde mig med hans muskulösa armar. Det var här jag hör hemma. I Harry's famn. I hans varma kramar. Jag lutade mitt huvud mot hans bröstkorg och kunde höra hans hjärta dunka. Dun dun, dun dun, dun dun. Vi lade oss ner så han låg bakom mig och han höll fortfarande sina armar om mig. Och jag kunde fortfarande höra hans hjärtslag. ag ville bara sluta ögonen och vara här föralltid. Men jag kom hit med han själv för en andledning. Jag måste prata med honom.. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förresten, ska några av er in och se killarna när dem kommer? Jag vill bara gråta sönder.. Har ingen ALLS möjlighet att komma upp dit, har ingenstans att bo... mitt liv suger.