Guys, IM BACK AND, vad tycker ni? Jag ville bara börja på någon som känns mera.. jag. Jag ville ha en bättre story och den här gången ska jag explodera med Niall feels, mohaha! Jag kommer sitta själv och gråta när jag skriver, lovar er. Iallafall, är ni taggade? jag äääär!! :')

btw, killarna kommer inte vara ett band i den här novellen. Dem kommer bara vara vänner, iallafall bli. loveya

 

 

 

 

Jag är en idiot, jag vet. Jag har haft jätte mycket och inte tid att skriva. Jag kommer säkert inte ha jätte mycket tid denna terminen heller, men det är värt ett försök. Jag vill nog hellre börja på en ny novell, eller jag vet inte. Jag känner inte att jag kom igång med den här så bra. Jag ska åka och träna ikväll och imorgon ska jag börja skriva igen. Ni är finast. xxx

 

 

Av någon andledning kände jag hur mina händer skakade. Jag hade intalat mig själv tillslut att gå och prata med Niall. Jag ville egentligen inte göra det, för det kändes på något sätt att han skulle lämna mig ändå. Faktumet att jag inte hade hans nummer så jag var tvungen att kontakta honom via att plinga på Zayns hus, gjorde allting mycket värre. Det här huset var förr som mitt andra hem. Jag kom hit så fort jag var ledsen och kunde prata med alla som bodde här, om precis allting. Nu plingar jag på som om det är första gången jag är här. Sedan han lämnade mig har allting förändrats. Jag har förändrats, min syn på vissa platser vi brukade gå till, har förändrats. Mitt liv har bara vänt upp och ner på en sekund. Jag gick upp för den vita trä trappan till det mörkblåa huset. Jag tog korta och försiktiga steg och tog ett djupt andetag.

Jag sträckte fram min skakande hand och tryckte löst på dörrklockan. Jag stod och stampade snabbt med foten av nervösighet och kollade ner i marken. Jag hörde skratt innefrån huset och fotsteg som gick mot dörren. Den öppnades upp och jag vågade inte riktigt först titta upp. 

''Uh.. Hey Caitlyn.'' Rösten skärde till i mitt hjärta, precis som hans beetende har gjort. Jag höjde sakta upp huvudet och mötte blicken. Jag visste inte hur jag riktigt skulle tolka den. Det var som en blandning mellan besvikelse, ilska och en liten glimt kvar från hur han brukade kolla på mig.

''Hi Zayn.'' Stämningen blev snabbt obekväm och jag skulle precis öppna munnen och fråga om Niall var där, men han hann före.

''I'm really sorry for everything.'' Jag bara står och kollar rakt i hans ögon. Vad vill han att jag ska säga? Att jag bara förlåter han och allting ska gå tillbaka som det var förut?

''What do you want me to say? I hope you don't count on that I will forgive you and then everything will be fine again. Because I wont.'' Hans blick visar besvikelse och genering. Jag himlar med ögonen och mina ögon tårar sakta upp. Jag har svårt att märka det nu eftersom jag har blivit så van att jag börjar gråta. Jag är inte nervös längre för vad jag ska säga till honom. Jag har haft allting i huvudet i flera månader och jag vet precis hur jag känner för han. Ilska. Besvikelse. Det är bara två ord på mina känslor. Det är knappast inga bra iallafall.

''Just because you had it so easy, it dosen't mean I did. I cried every night for you and begged to God that you someday would call and explain that you just had lost your phone. I stayed in my bed night and day, for every month that you were gone.'' Jag blev tyst och drog upp min tröjärm. 

''This is knife scars from serval night in rhode. My mum and Jess had to take me to hospital because they were that deep and the doctor said I was near my death. And you know what? I wish I had died then. It seems better than meeting you and standing here to explain to you why you just can't say I'm sorry and then everything is fine.'' Min röst var nästan utsliten av all skrik och man kunde höra hur den sprack av mina tårar. Hans blick var i chocktillstånd och hans ögon hade tårats upp. Jag förstår inte hur han kan gråta nu, han hade det så bra utan mig och nu står han framför och gråter. Han var den första personen förutom mamma och Jess, som nu vet om mina ärr från knivarna. 

''I would rather be dead than standing infront of the one I trusted the most in this world, but still broke his promise, and cry.'' 

''Can you tell Niall I want to talk to him. Don't think I was here for you.'' Han öppnade munnen och skulle precis säga någonting.

''Don't say anything you don't know if you even mean. Just get Niall.'' Han tittade ner i marken och innan han vände sig om, gav han mig en besviken blick. Han gick in i huset och försvann. Jag hörde sedan fotsteg komma emot dörren igen, där jag stod med tårarna rinnande som en flod. Niall fick syn på mig och han gick fram snabbt till mig. 

''Caitlyn, are you alright?'' Jag skakade på huvudet och tog ett djupt andetag.

''Can we just take a walk? I can't be around this house anymore.'' Han nickade och tog sina ytterkläder snabbt och stängde dörren efter sig.

 

Han hade sin arm runt min midja när vi satt på den kalla bänken. Det var tyst ute och ljudet från vinden som slog i trädgrenarna var det enda man kunde höra.

''Do you want to talk about it?'' Jag vände mitt huvud mot honom och tog ett djupt andetag.

''There is not much to tell.'' Jag mötte hans ledsna blick och jag kände hur tårarna brände bakom öronen.

''I didn't came to talk about me and Zayn, I came to talk about us.'' Han rynkade ögonbrynen och såg orolig ut.

''What about us?''

''I'm really sorry for yesterday, Niall.'' Han tog min hand och kramade den löst. Han kollade in i mina ögon och log snett. Han smittade av sig och jag log tillbaka. Det kändes bra att ha någon som fick mig att känna att jag faktiskt kan lita på honom.

''Don't be. I understand you, I shouldn't had pushed you like that. It was wrong of me.'' 

''No, it wasen't, Niall. Didn't you hear me when I yelled at him? It felt great to let him know what I actully feel.''

''Well, I thought the whole neighborhood heared ya.'' Vi båda skrattade och jag knuffade till honom i midjan. Han mimade ett ''aouch'' och det fick mig att flina ännu mer. Niall fick mig att skratta på ett annorlunda sätt och det kändes bra. 

''You know what? Lets go buy some frozen youghurt.'' Niall spärrade upp ögonen och flinade retsamt.

''Now? It's like frezin' outside, and it's ten in the evening. Shouldn't you be at home?''

''We can still eat it, you pussy. For the second, my mum knows that I'm away for talking to you. Besides she likes anyway.'' Jag reste mig upp och började gå in mot centrum.

''Wait, she likes me?'' Hans glada förvåning hördes i hans röst och jag log stort.

''Yeah, she told me that she tought you were different and that you wouldn't-'' Jag stannade till och mötte hans vackra, kristall blåa ögon.

''That wouldn't what?'' Jag skakade mig tillbaka till verkligheten och log till tanken.

''That you wouldn't leave me, as Zayn did.'' Jag ville möta hans blick och se hans reaktion och svar. Jag andades lugnt och han sprack plötsligt upp i ett leendé.

''I will never leave you, Caitlyn. I'm very good keeping promises. Just ask Harry, I promised him that I would beat him at Halo, and guess what I did this morning?'' Jag skrattade till och nickade imponerat. 

''Trust me, sweetheart.'' Jag log till honom och som svar fick jag ett leende tillbaka. Han lade sin arm runt min midja och jag gick med huvudet vilandes på hans axel. Jag kände mig riktigt trygg i hans närhet. 

 

 

Tårarna döljde varje detalj jag försökte se med mina ögon. Dem tårar som rann sakta nerför mina kinder, hade jag ingen aning varför jag hade fått. Egentligen vet jag, men jag förstår inte varför. Jag vill inte vara tillbaka till ruta ett igen. Det som är allra mest frustrerande just nu, är att jag trycker bort Niall. Jag vet mycket väl att han inte menade det han sa på det sättet jag tolkade. Hans vackra havsblåa ögon dök upp i mitt huvud. Dem hade en form som ett ovalt hjärta och glittrade med blicken på mig. Hans läppar formade till ett leende som jag aldrig sett förut, något som gav mig glädjerus genom hela min kropp. Jag stängde mina ögon och jag ville bara somna in i den dröm med honom och aldrig vakna igen. Efter att jag hade stängt igen mina ögon kunde jag se hans mycket klarare. 

 

 

Jag vaknade upp av att jag skrek till och min chock var värre. Jag kunde känna hur svettdroppar rinner nerför min rygg och tårar som torkat fast på mina kinder. Det kändes som jag hade varit inne i en varm ugn hur länge som helst och jag hade gråtit för att få komma ut. Känslan i min kropp var obeskrivlig. Jag skakade och jag kände bara obehag. Jag fick flashbacks från min dröm efter jag hade somnat och jag snabbt tårades upp igen. Min mamma kom inspringande in till mitt rum. Hon fick syn på mig och omfamnade mig snabbt. Hon satt och gungade fram och tillbaka med mig och strök mig över mitt hår. Jag satt och försökte fånga tillbaka andan.

''Breath, sweetheart. You have to breath.'' Hon sa inte så mycket utan bara satt och höll om mig. Hon vet vad jag har fått gå igenom och vilket smäll det har tagit. Det är inte första gången jag har vaknat och skrikit till av en maddröm. 

Jag har haft oehört hemska maddrömmar förut, men den här slår nog alla. Det finns ingenting värre än att bli lämnad helt ensam, efter man redan blivit det förut. Det är nog den hemskaste känslan som finns. Det var obeskrivligt hur jag fortfarande kände att jag bara ville härifrån, att bara få springa och springa. Jag förstökte att ta tag i mig själv och skaka av mig dem här hemska känslorna. Jag vet inte vad jag har fått allting ifrån. Niall vill mig bara väl. Han bryr sig faktiskt om mig, och inte om hur jag ser ut eller någonting annat förutom mig. Jag känner mig lättad på ett sätt att min dröm inte var verklighet. Mamma släppte taget om mig och tog tag i mina händer. Hon kollade in i mina ögon och hennes ögon tårades sakta upp.

''I love you, and i promise you everything will turn out fine. Maybe not now, or tomorrow, but soon. Someday. I promise you that I will do everything to make that happen.'' Jag kunde inte hålla in mina tårar längre. Jag har henne att tacka med hela mitt hjärta och även mer. Den här sista tiden har hon inte gjort någonting mer än att vara här för mig och tagit hand om mig mer än vad som hade behövts. Hon har tagit hand om mig mer än hon har sett om sig själv. Jag ser på henne att hon är trött och vill att detta ska ta slut. Jag vill inte se min mamma släppa mera tårar pågrund av mig. Det gör för ont i mitt hjärta, mer ont än det redan gör.

''Mum, i love you to. But please, You have done so much for me already.''

''I don't care, Caitlyn. You are the most importen thing I have and I can't loose you. I want you to feel good and smile again.'' Jag log svagt och kramade om henne. Hon är min hjälte och min förebild. Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne. Jag hade antagligen legat avsvimmad någonstans i något dike.

''It just hurts so bad. Everything does and not just it with Zayn. I met Niall and now i got bad dreams about him leaving me to.'' Varje litet ord jag fick fram kunde jag inte få ut utan att låta tårfärdig.

''I dont know him, but I'm sure he wont leave you. He came here to me, Caitlyn. He came here and asked after you. He looked really worried. He is different.'' Jag snyftade och log i hennes famn. Jag blev dock förvånad att han kom hit, det visste jag inte. Jag visste ändå att han var annorlunda. Jag trodde samma sak om Zayn i början, men Niall känns redan nu otroligt trygg att vara med. Han gav mig bra vibbar. Jag pratade mer med mamma och hon höll med att jag skulle ta och prata med honom och berätta läget för honom. 

 

Den kalla vinden smeker mina kinder och ger en lätt bust på resten av min kropp och ger mig en svag rysning. Mörket börjar sakta falla över lekparkens yta och skuggor skapas. Min blick fastnar på ett träd som har en form som ett hjärta på topparna och skuggan sakta faller över den. Grenarna svagt blåser runt och ljudet från bladet som stöter emot ekar i luften. Tankarna flyger runt i mitt huvud och jag vet inte längre vad jag tänker på. Jag vet inte vad jag ska tänka på och vad jag inte ska tänka på. Det känns som ingen andledning att tänka överhuvudtaget, jag kommer alltid tillbaka till ruta ett. Jag trodde för en sekund att jag hade klarat mig igenom den här situationen, den här svarta hålan. För den lilla sekunden, hade jag totallt fel. Var Niall verkligen tvungen att vara nära vän med Zayn? Allt bara rasade så fort jag steg in i det huset igen. Den sista gången jag var där, var när jag hjälpte Zayn att packa inför hans resa. Nu är han tillbaka med fem nya vänner och har inget minne av att han älskade mig. Jag har bara tårar kvar och det är ingenting jag vill tänka på. Minnena från mig och honom har jag gömt allra längst bak i huvudet och jag vill inte ha fram dem återigen. Hur tänkte han från första början. Han skulle vinna tävligen och sedan komma hem till mig och fortfarande älska mig när han har inte pratat med mig under hela den tiden. Jag vet inte varför, men jag är på ett sätt glad att det inte hände. Nu vet jag iallafall att jag har gjort någonting fel som gjorde att han inte ville prata med mig. Jag vill veta vad, jag vill veta vad som gick snett. Han lovade mig att inte glömma eller sluta älska mig. Löften är till för att hålla, eller?

 

Jag tittade tomt ut över gungorna som gungar fram och tillbaka väldigt löst ifall man kisar noga. Jag har aldrig trott på spöken och andar så jag sitter inte och är nervös över att det spökar. Jag vet bara att vinden är starkare på kvällen än mitt på dagen. 

Jag hör sakta fotsteg och tittar lugnt runt. Jag vill helst inte att någon ska se mig, jag vill bara vara själv. Jag hör en svag host som någon antagligen försöker dölja. Jag vänder mig mot ett träd där en skugga skapas snett bakom. Jag är helt säker att någon är här iallafall, det jag inte vet är vem det är. Magen börjar krypa ihop sig till en stor klump. Jag vet inte vem det är och det skrämmer mig. Jag vill helst inte att det ska vara någon av dem killarna. Speciellt inte Niall eller Zayn, det blir bara för mycket. Jag ser plötsligt en blond frisyr och en blyg kille smyga sig fram från trädet. Jag reser mig upp och jag vill bara springa härifrån och få vara för mig själv. Gräva ner mig själv i en grop och be någon hälla jorden över mig. Allting gör ont och jag gillar det inte. 

''Caitlyn, please.'' Jag stannar upp och vänder mig om. Niall står och kollar lidsamt på mig.

''Dont look at me like that.'' Jag vänder huvudet bort för att dölja mina tårar så mycket som möjligt. 

''Like what?'' Hans röst ekar mjukt i mina öron och jag vänder sakta tillbaka och möter hans blick.

''Like you know what I'm going through.'' En tår nuddar kinden och jag tar ett djupt andetag.

''I don't know that, but please tell me and maybe I will be able to help you more.'' 

''I don't want your help or anyones.'' Hans ögon går ifrån förhoppningsfull till besviken och jag börjar sakta ångra mig. Det här är första gången jag får ont i magen av någon annans besvikenhet.

''Okey then.'' Han vänder sig om och går ifrån lekparken. Mitt hjärta bultar snabbt och jag vill bara springa fram och krama om honom. 

''Niall,'' Han vänder sig om och höjer ögonbrynen och ser frågande ut.

''I really need your help. Specially your comfort.'' Jag såg hur hans ögon lyste av lycka. Mitt hjärta lättade och han gick snabbt fram till mig. Jag gick snabbt och mötte honom. Mina tårar rann nerför kinderna och jag vet inte om det var lyckotårar eller fortfarande tårar av sörj. Han lyfte sin ena hand och placerade den löst på min kind. Han tog sin tumme och strök under mina ögon för att torka bort mina rinnande tårar. Han log och gjorde detsamma med mitt andra kind och strök likadant under mitt andra öga. Jag snyftade till och log stort av lycka. Han tittade ner på mina händer och lade sina i mina. Han kramade till mjukt och mötte min blick.

''I will always be here for you, Caitlyn. Always.'' Mitt hjärta smälte av dem orden och av någon andledning trodde jag honom. Jag trodde på Zayn på samma sätt, men Niall hade en ärlighet i det han sade. Jag vill lita på honom. Han flätade in sina händer i mina och vi började gå vägen hem igen. 

 

''What did Zayn said?'' Stämningen blev plötsligt väldigt konstig och jag ångrar direkt att jag ställde den frågan.

''He said that he had stopped talking to you.'' Jag nickade frånvarande och fortsatte bara gå tyst. Niall stoppade plötsligt mig med sin arm.

''Caity, stop care what he says. You are worth much more than him, i guess you have already figure that out?'' Jag kollade bara på honom tomt.

''It is more easy to say it then do it.'' Jag trasslar mig ur hans händer och börjar gå. Jag blir irriterad när folk tror att det är bara och glömma allting. Att jag ska glömma Zayn, alla våra stunder och bara sluta bry mig om vad han säger om mig. Dem vet inte alls hur tufft det har varit och hur länge jag har bara legat och i stortsett inte vilja göra saker. Jag sa tillochmed en gång till min mamma att jag ville att hon bara kunde skjuta mig. Hon brast ut i gråt och jag ångrade mig direkt. Egentligen gjorde jag inte det, jag ville bara dö och försvinna. Jag kunde inte se min mamma gråta och ville inte göra en stor scen av det hela. Det var dock en stor scen redan. Mamma och Jess kämpade med att varje dag få med mig ut. Jess kom till mig, bokstavligt varje dag  för att bara få ut mig ur sängen iallafall. Niall kan inte bara be mig sluta bry mig. Det är mycket enklare sagt än gjort.

''I know, I'm sorry. I just can't stand seeing you like this.''

''Why not? We actully don't know eachother that well.'' Han blev chockad av min påhoppande kommentar och jag kollade ner i marken tyst.

''Sorry. I have to go. Thank you for everything.'' Jag log snett och skyndande mig hem. Jag vet inte vad jag skulle göra för att få allting att bli okej. För att få allting och kännas okej. 

It got quiet. I stood in the door opening with a soda in one hand and a bag of chips in the other. My eyes was big as golfballs and I was just all still. The silence after the door slamed, was huge. I turned my eyes from the door and to Zayn again.

''You know her?'' He looked down in the floor and he didn't said a word. He took a deep breath and after a while he faced the fair to meet our eyes. I walked totare him and stood now infront of him.

''Zayn. Talk to us. What was that?'' I pointed at the door where Caitlyn just run out of. The other boys putted their thing down at the floor and sat down in the couch. 

''We were together before I went to X-Factor.'' My eyes got even bigger then they before. You could think they were two big space ships if you look far away. Wait, what? Zayn and Caitlyn were a couple? Like in love?

''Why did you yelled at eachother now then?'' Liam asked who sat in the couch right next to us. I putted Zayn down beside me in the other couch. He bited his lip and again was all quiet.

''She hate me, okey?'' His voice were a bittle more louder then before but still kind of nervous and shy.

''Why does she hate you? Did you break up?'' He looked over at Harry and he, for the first time, had a really serious face. Except those times at the X-Factor when we were waiting for the results. Now he looked less nervous and more like he was angry or disapointed. 

''Not really.'' 

''What do you mean?'' I crumpled up my eyebrows. I didn't really followed what Zayn was telling us. He looked sad trough this whole thing. What did actully happend to him? Or them.

''I stopped talking to her.''

''While we were on the show?'' He looked up and bited his lip. He nodded weackly. 

''Why did you stop talking to her, Zayn?'' 

''I don't know. It seemed needed at the time.'' 

''And that is why she was mad at you out here and cried?'' He again nodded sadly. I got all this anger inside me. Caitlyn is the most amazing girl I have ever met. Besides, I have never felt like this before. How can he be the one who should be sad and be comfard? He wasen't the one who got his heart crushed when his love stopped talking to him just like that.

''You are idiot.'' The words fell out of my mouth and it dragged everyone's attention. 

''Niall-'' Liams sweet voice annoyied my ears. Why does he always have to be so nice? Zayn diched her like it was no biggie. Didn't they saw Caitlyn out here? Didn't they saw her tears run down her face? Something happend to her that made her feel crushed. How could I be the only one who saw that.

''No, stop. You were a idiot, Zayn. How come I'm the only one who noticed that?'' Everyone got quiet this time. My face showed anger and disapointment. I couldn't take this without talking to her.

''Apperently no one here gives a shit. I'm going over to her to talk to Caitlyn. Don't border call.'' I went fast out of the livingroom. I got my jacket and shuted the door so seemed like the whole house was shaking. I run down the stairs that went to the garden and then fast out of the garden also. I took fast steps to make it to her house quickly. I just wanted to hold her and never let her go. This was all my fault. 

 

I saw her house and the rhode seemed shorter now when I had things on my mind. I stopped right outside of her house and took a deep breath. What was I supposed to say to her? What if she also thought everything was my fault?

I slowly went totare the house. I reached for the doorbell and pressed. Fastly a woman with brown and curly, short hair opened the door. She seemed suprised when she saw who it was. I bet she don't want to talk to me.

''Hello, mam. I'm Niall and I know it was late but I wonder if I could talk to Caitlyn? She ran out of my friends house and she seemed really sad. I just wanted to see if she is okey.'' Her face looked sad and she turned her look down in the floor. She look up at me again and barley smiled.

''I would defently let you talk to her if she was home. But she is not.'' My heart stopped. What? I thought she went home? A tear run down my face and just stood there and wasen't able to say a word. Anything could have happend to her while I was talking to Zayn. This is all my fault, why didn't I just ran after her in the moment. Niall, you are the idiot now.

 

 

 

Killarna hade suttit och skrattat och pratat hela kvällen. Dem hade tillochmed pratat med mig väldigt mycket. Frågor om vad jag gillade att göra på fritiden till min favorit smak på ost ställdes. Jag hade inte umgåtts med dem direkt länge, men jag fick en känsla direkt. En behaglig känsla, en som spred lycka i hela min kropp. 

Zayn hade gett mig blickar lite då och då under kvällen. Jag hade bara skakat av mig den obehagliga känslan inom mig och fokuserade på att ha roligt. Alla var väldigt lätta att prata och skratta med, förutom Zayn. Det var något med blickarna han gav mig, något om att jag hade gjort någonting fel. Det var som om han hatade mig och att jag borde veta anledningen. 

''Guys, we can go and get some snacks and drinks in the kitchen.'' Dem nickade och alla ställde sig upp. 

''Can I help you?'' Jag kollade på Niall med ett leende. Han log tillbaka och han såg väldigt glad ut.

''No, we are fine. You can talk with Zayn at the time.'' Jag log svagt som svar och sedan utförde en suck när dem andra hade gått in i köket.

 

Zayn satt i soffan på andra sidan av soffbordet med en mördarblick mot mig.

''What are you doing here, Caitlyn?'' 

''Niall asked me in, but I will gladly leave if you want to.'' Jag log med en kaxig blick. Jag hade ingen lust att varken vara snäll eller glad mot honom. Han har inte gett mig något annat än tårar och saknad. 

''No, the other guys like you..  and I got no problem with you.'' Sa han den här gången tyst och blygt. 

''Yeah, I got that when you stopped talking to me and totally ignored me.'' Svarade jag med sarkasm i rösten.

Han vände upp blicken for hans knän och jag mötte den här gången en mer sårad blick. Vad har han att vara sårad över?

''You have no idea why I-''

''Ofcourse I don't! You completley stop talking to me!'' Jag hade ställt mig upp och höjt rösten en bit mera den här gången. Vad har han för ursäkt? Han lovade att aldrig lämna mig och det gjorde han. Tillochmed utan ett ljud.

''What is wrong with you?'' Den här gången hade han och höjt hans röst. Jag blev alldedes för chockad.

''Me? You were the one who broke you freaking promise about never let me go! You forgot me as fast as you leaved.'' Mina ögon fylldes snabbt upp med tårar. Sakta rann första tåren ner och sedan fortsatte resten av dem.

''Caitlyn, I'm so s-''

''What is going on here?'' Jag hörde en annan röst bakom mig och vände mig om. Där stod Niall och resten av killarna i chock och med chips och drickor i deras händer.

''Erhm, nothing. We just talked about things.'' Jag log försökande även om jag visste att det inte skulle funka. 

''Caitlyn, you yelled at eachother. What is going on, really?'' Jag kollade på honom med tårarna som fyllde mina ögon igen. Jag hade ingen lust och jag ville inte berätta allt det här för killarna ännu. Ingen av dem. Jag tog ett tag om min väska i soffan.

''Mom called me. I have to go home. See ya.'' Jag nästan sprang ut ur dörren. Jag slog igen ytterdörren och jag andades ut. Tårarna forsade ner för mina kinder och dem ville knappast sluta rinna. Jag joggade ner för trappan och ut ur trädgårnden. Jag ökade farten och bara sprang. Jag ville bort från det där huset. Jag ville hem och begrava mig föralltid och inte behöva möta verkligheten igen.

 

Vad hade Zayn tänkt? Att jag bara skulle förlåta honom efter det han gjorde? Han lovade mig att aldrig glömma mig. Han glömde mig lika fort som han lämnade mig. Jag förstår inte hur han hade mage till att bara sluta höra av sig och sedan börja prata med andra tjejer som ingenting hade hänt. Tekniskt sett har vi inte ens gjort slut. Jag förstår inte vad jag har gjort honom så att han tycker jag förtjänar det här.